Det var tre loopar seriekopplade som nu påverkade varandra och det kom lågfrekvent spänning från några kablar från envelopen som fick lampor att blinka för att visa spänningspuls. Vred man ner frekvensen på oscillatorn återstod bara ett knäppande. Några sladdar kopplades om. Några rattar vreds. Och nu var ljudet plötsligt ett helt annat, varmt och svävande, med knäppningar och tillfälliga spänningsfall likt ljudet av vassa klackar mot krossad kristall på ett marmorgolv. Jag föreställde mig att yttre rymden kunde uppfångas att låta så, eller kanske bakgrundsljudet från ett inspelat gammalt julkort från Frank Zappa.

Det vi stod framför, det vi lyssnade till, var det ideligen och oändligt föränderliga ljudet av en gammal modularsynt, designad av Donald Buchla. Hans namn är kanske inte världskänt. Men hans ljud är det, i alla fall är ett ljud inspelat med en synt designad av Donald Buchla det – kompositören Suzanne Cianis ljud av en kapsyl som knäpps av och ljudet av kolsyra som frizzar vid upphällningen, använt i åtskilliga Coca Cola-reklamer över hela världen. Röda kontakter för input. Svarta för output. Svarta bakelitrattar. Vippreglage. Röda lampor som blinkar. Och alltsamman – om jag fattade det hela rätt – styrs och påverkas och består egentligen av bara två källor att hantera och kontrollera för att skapa ljud: ton från oscillatorn, brus från lågfrekvent spänning. Vi förundrades. Vred på rattarna, drog nya sladdar.

Ens betydelse på jorden kan mätas på många sätt. Prestigen i eftermälet – vem som skriver det, hur långt, var det publiceras – kan vara ett. När Donald Buchla, mannen som uppfunnit och gett sitt namn till modularsynten Buchla, i höstas avled i sitt hem i Berkeley i Kalifornien vid 79 års ålder till följd av komplikationer i samband med en cancerdiagnos, lät New York Times sin tyngsta musikskribent, Jon Pareles, författa en dödsruna som publicerades över en halv sida.

Äran i det går inte att förminska. Donald Buchla var en kompositör, en instrumentmakare och vetenskapsman med voltspänning som sitt radband och en lagom hemodlad, bakåtlutad hippiestil. När beställningarna av hans produkter började öka i slutet av sextiotalet blev hans lilla verkstad i Berkeley snabbt för liten. Många av modulerna och instrumenten monterades därför samman på trottoaren utanför. – Jag tänker alltid att om jag gör nånting som blir alltför populärt så är det nåt som är fel med det och jag borde ägna mig åt annat, sa han i en intervju. Donald Buchla – naturligtvis med nudistmustasch och avklippta jeansshorts – förkroppsligade västkustfilosofin inom elektronisk musik: mer experimentell, mindre kommersiell, bort från tradition och snobberi.

Han jobbade bland annat åt NASA, och han hjälpte Owsley Stanley att bygga Grateful Deads ljudrigg på sextiotalet. Han var också bandets tekniker en period och hjälpte till att mixa ljudet under några konserter – det hände att han då adderade lite elektroniska bakgrundsljud från någon av sina syntar.

När författaren Ken Kesey, mest känd för romanen Gökboet, ordnade sina Acid Tests – tämligen utflippade multimediahappenings där deltagarna, även Donald Buchla, tog LSD – var det The Buchla Box som stod för bakgrundsmusiken. Författaren Tom Wolfe skriver i boken The Electric Kool-Aid Acid Test från 1968 om festivalen Trips i San Fransisco: ”Och Buchlas elektroniska musikmaskin
ylade likt en logisk dåre”.

Där stod vi. I en halvcirkel framför Donald Buchlas gamla skapelse där sladdarna nu hängde likt eldragningarna utanpå ett enkare hyreshus på Manhattan, och förundrades över hur lite som krävdes, hur minimal rörelse av rattarna som behövdes för att helt ändra ljudbilden. Det knastrade. Svävade. Det bubblade och suckade och gnisslade och skrapade och viskade, ljudet kunde skina till som en kyrkklocka och bottna som en mistlur med bara någon millimeters skillnad på rattens vridmoment.

Jag tog en gul sladd, banankontakt, och satte i den i en ledig, röd input i envelopen och kopplade den sedan ihop med en av looparna. Frekvensen gick upp, ljudet smalnade av och blev taggigt, brusets bandbredd gick att reglera med en mindre ratt och när jag sakta rörde den från höger till vänster började ljudet av den förändrade spänningen att liksom glittra.

Äventyret hade just börjat.