Då var julen över

Vi kom fram till mosters och Karls radhus ett par dagar innan juldagen. Efter en snabb måstekram, det var ju moster, fick jag syn på den vackraste schäfern någonsin. Hon måste ha en stamtavla som heter duga. Jag gick ner på knä samtidigt som jag frågade vad hon heter. ”Bonnie, det är mosters baby”, förklarade mamma.

Bonnie verkade inte vara hundlycklig men jag förälskade mig där och då. Nu började förberedelserna inför julfirandet. En välkomstdrink eller var det två, vad visste jag. Under tiden gick jag på husesyn och i källaren där bastun var, på det grönmålade betonggolvet, fanns något äckligt. Bajs, hundbajs, jag mådde illa och undrade, var det Bonnies? Ville hon inte bajsa utomhus? Av respekt för de vuxna kunde jag inte ifrågasätta eller kritisera. Mamma hade dessutom beordrat mig att inte spela apa utan vara duktig flicka. Det innebar att inte tjura vilket mamma hatade och att för det mesta vara tyst, ta hand om mig själv. Helst inte synas heller, antar jag. Det passade mig alldeles utmärkt, att inte synas menar jag. Jag är blyg, dessutom förstod jag inte mosters glatta norska.

Jag luskade ut att moster väldigt sällan tog Bonnie på promenader, det fungerade alldeles utmärkt att Bonnie bajsade och kissade i källaren. Så skulle jag aldrig behandla en hund, inte någon annan heller. Moster måste vara lite konstig och dum och henne måste jag respektera. Mycket försiktigt, med bedjande ansiktsuttryck, frågade jag om jag om jag fick gå ut med Bonnie. Det fick jag. De var nog bara glada att få mig utom hörhåll så de kunde prata vuxenprat utan att oroa sig för att jag skulle snappa upp något som en liten flicka inte borde höra. Jag fick ett svart läderkoppel. Bonnie såg så förväntansfull ut att jag nästan bröt ut i skratt. Jag var nervös och rädd, tänk om mosters baby drog i kopplet och sprang bort. Jag föreställde mig en skräckfilm fast på riktigt. Men Bonnie drog inte alls, det var som hon förstod att om det skulle bli fler promenader måste hon bete sig. Det var kallt och luften stod stilla.

Vi gick längs gatan förbi radhusen och ut på ett fält där grässtråna var hälften bruna hälften vita av frost. Det var inte mycket snö där som överallt annars, ett konstigt platt landskap. Men Bonnie och jag brydde oss inte, vi kunde lika gärna vara på månen. När vi kom tillbaka frågade de om det gått bra. ”Jaha, vad bra då”. Så var det avklarat.

Mosters man Karl kom hem efter sin arbetsdag, jag tog artigt i hand och knixade, han verkade oförarglig, intetsägande, inte som moster. Nu blev det nya välkomstdrinkar. Dagen därpå gick vi långa promenader på vårt fält. Vi fick vara ifred, ingen var där. Jag vågade till och med ha Bonnie utan koppel. I köket där moster och mamma mest uppehöll sig kokades något slemmigt i en kastrull på spisen, vet fortfarande inte vad det var. Så var det dags för juldagen.

Bajskorvarna i källaren hade torkat och slutat lukta. Mamma valde ut kläder till oss båda, jag fick rutiga byxor och en röd polotröja. Hon klädde sig festfint med högklackat, snygg makeup och uppsatt hår, hon blev nästan som en prinsessa. Mitt hår kammades platt och jag fick en liten hästsvans, sen var jag tvungen att posera vid julgranen och se förväntansfull ut, samt – vilket de tyckte var en bra ide – hålla handen på en julklapp. Gud vad pinsamt, jag tycker inte om att bli fotograferad. Men jag höll masken. Julmaten serverades. Vi åt kalkon som jag aldrig ätit. I Norge äter man kalkon och inte skinka som i Sverige. Jag fick läsk i ett vinglas som de vuxna, jag höll det med båda händerna så det inte skulle tippa över, orolig att den långa glasfoten skulle gå av, men växte nog någon centimeter av att få göra en vuxengrej. Efter kaffe och cognac var det dags för julklappsutdelning.
Kommer inte ihåg vad jag fick i julklapp, men usla var de.

Jag försökte gå emellan, skrikande ”slå inte min mamma”, men fick en örfil som hette duga.

Nu blev det svårt att inte tjura. Men det var bara att krama, pussa och tacka så mycket. De såg nog att jag var besviken men klapparna måste få plats i resväskan och resan till Norge var en julklapp från moster och den kostade mycket pengar, nu måste det kramas och tackas igen eftersom moster hade hjälpt med biljetter. Moster har mycket pengar för hon har inga barn har mamma sagt. Det är synd om henne för det. På natten vaknade jag av ett himla liv, Karl och mamma skrek åt varandra, moster satt i köket och höll sig undan.

Mamma såg ut som en stridstupp när Karl flög på henne. Jag försökte gå emellan, skrikande ”slå inte min mamma”, men fick en örfil som hette duga. Jag rusade ut i natten barfota i nattlinne, hoppade över en snödriva till grannens skottade trappa. Med knytnävarna bankade jag på deras dörr panikslagen efter hjälp. Det tog en stund innan de öppnade, jag började tro att de inte var hemma, skulle jag ta mig till nästa hus, hur säger man hjälp på norska? Äntligen fick mina fötter komma in i värmen. Genom fönstret såg jag en polisbil med blåljus som reflekterades mot snön som blev gnistrande blå. Karl fick åka med, till fängelset tror jag. Äntligen fick jag gå och lägga mig och sova, jättetrött. Dagen därpå var alla dämpade med hukande huvuden.

Dåligt ölsinne, sas det. Glömt och förlåtet. Bakfyllan luktade i hela huset, glas bars ut i köket. Mamma var väldigt nöjd, hon hade ingen karl som slog henne och hade blivit bekräftad och fått bevisat för sig att jag älskade henne, för att jag gått emellan henne och Karl.

Nyåret kom och gick utan slagsmål. Bonnie och jag gick våra promenader. Så packades resväskan för hemresa, men var fanns Bonnie? Hon hittades längst in i källaren liggandes på mitt nattlinne. Det väckte allmän förtjusning över hur smart och intelligent Bonnie var, hon förstod ju att jag skulle åka. Det var då mitt hjärta sprack. Förutom det, usla julklappar och resan till Norge var det en jul precis som vanligt.
Mer fylla, mindre fylla, alltid fylla.