Dalarna nästa

”Hejsan och välkomna!” sa Johannes när de hade parkerat. Björn svängde upp dörren på deras BMW. Det var inte en Volvo 544, grå och med ett klistermärke för bensinbolaget Aral på bakrutan som hade parkerad där. Nej, annars så var det sig likt, härbret och huvudbyggnaden och vedboden och staketet såg exakt likadana ut.

Tillbaka till året 1959. Lars hade blivit god vän med Johannes, som klasskamrat och alltmer som rumskamrat hemma hos Erikssons på Furusundsgatan. Lars bodde på Hantverkaregatan 86 och då passade det så bra att Johannes kom med hem på lunch hos Lars när de gick i Fagerlind Moselius första skola efter Kindergarten – Lars privatskola som låg på Norr Mälarstrand 24. Det var bara att åka med Linje 2, spårvagnen till Parmätargatan.
Jo, det var på skolan de träffade varandra. Lång och lerhalm blev de ganska snart.
Johannes var pojken med idéer och den påhittiga och det uppskattade Lars som gick i hans fotspår.
Lars ringde på dörrklockan hos Johannes. De hade pratat i telefonen och kommit överens om att Lars skulle ta bussen till Gärdet och Furusundsgatan och det var Johannes som tog med Lars till Dalarna och Söderbärke en vecka.
”Givakt!” skrek Johannes när han öppnade dörren. Han hade en Amerikansk hjälm på huvudet. Med Johannes behövde man inte vara ledsen.
”Haben sie die passe mit” fortsatte Johannes.
”Jawohl” svarade Lars med inlevelse. ”Jawohl, herr Obersturmanführer!”
Lars fick en känsla av verklighet i deras värld av världskriget, allt som rörde kriget var av intresse.
Lars klev in i tamburen. Det var sommarlov och Lars hade på sig ett par sandfärgade shorts, en vit tröja och sandaler.
Volvo PV:n stod parkerad en bit bort vid trottoaren. Imorgon bär det av till Söderbärke – och katten skulle med.
”Det finns smörgåsar och mjölk i kylen. Ha det så bra sålänge!”. Det var mamma Synnöve som kom ut ur köket som ett jehu. ”Vi ses imorgonbitti” hon arbetade natt som sjuksköterska på Karolinska Sjukhuset. Pappa Abel arbetade hemifrån som revisor.

Äntligen blev det morgon. Det var sovmorgon – ingen skola. Det kändes i hela kroppen.
”Upp och hoppa! Inte ska ni väl sova bort lovet” sa Syvönne när hon kom hem. Lars och Johannes krängde på sig kläderna. De hade legat och pratat hela natten: om bilresan, om Söderbärke, om bondgården. Det var en strålande morgon och pappa Abel hade redan packat sakerna de skulle ha med sig på resan, inte minst matsäcken – två hungriga barn. Och katten förstås. Synnöve skulle sova i bilen, det var Abel som var kapten på skutan på vägen upp. Lars och Johannes fick sitta i baksätet med katten Pontus och mamma Synnöve i högra framstolen jämte Abel. Bilen startade på första försöket.
”Hej då Stockholm!” ropade Johannes när han äntrade baksätet genom framdörren, ”Dalarna nästa!”.
”Kör nu pappis” sa Johannes. Han kallade Abel för pappis när han ville få honom på extra god fot.
”Jadå, jag ska så fort jag har sett att kusten är klar för vår lilla minutläggare” svarade Abel. Jodå, hjälmen hade Johannes på sig. De tre vita strecken alldeles ovanför brättet förtäljde att han var sergeant, Lars fick hålla tillgodo med en gasmask modell tyska armén. De hade upptäckt en affär på Gamla Brogatan där de sålde uniformer och medaljer från Andra världskriget.

De var framme i Söderbärke. Pontus var först ut och katten var helt oskyldig, Synnöve och Abel och Johannes och Lars var oskyldiga: att Lars hade blivit sjuk under resan, med hög feber, det kliade i hans ögon och han hade svårt att andas. Så Lars låg nedbäddad hela veckan. Johannes hade ingen att leka med. Man visste då inte att det berodde på allergi mot katter. Vilken början på sommarlovet!