Det hårda arbetet att överleva

Decembernatt. SMHI varnar för ishalka. På Stockholms gator, under den kalla vinterhimlen, sover 100, 200 eller fler människor. Enligt psykoterapeuten Eva Fahlström-Borg tillhör de världens bästa överlevare. Romerna. Det betyder inte att deras situation är rimlig. Den är en skam för Sveriges huvudstad. Det betyder däremot att de ständigt omdebatterade gatutiggarna har rätt till ett medmänskligt bemötande. Det som Eva Fahlström-Borg kallar ”ett symmetriskt möte”, där ingen är uppe och ingen nere.

– Det är ett hårt arbete de utför, säger hon. Sätt dig själv i åtta till femton timmar utanför en butik i kölden och pröva på.

När de tiggande rumänerna först började märkas i Stockholm spreds rykten om gangsterligor, maffior, som låg bakom tiggeriet, delade ut platser och samlade in dagskassor. På Crossroads, projektet för rådgivning och hjälp åt EU-migranter, säger verksamhetsledaren Arto Moktinen att den tanken är rätt enfaldig. Det finns ingen gangsterliga som skulle vilja administrera en verksamhet som ger 5-6 euro per dag och anställd.

Situation Sthlm var först ut på spaning efter de tänkta ligorna, men fann medlemmar av familjer, byalag, klaner och som verkade ledas av släkternas eller byarnas överhuvuden. Dagens Nyheter följde upp med sin prisbelönta resa till tiggarnas hemvisten i Rumänien och de eländiga förhållanden som lett till flykt mot rikare och generösare länder. Själv har jag som speciell minnesbild en sober svensk gentleman på Drottninggatan som såg när jag gav en slant till en tiggare vi fotograferat. Den distingerade mannen stannade upp, tittade mig i ögonen och sade: ”Så, nu har du bidragit till kriminaliteten”.

”Så, nu har du bidragit till kriminaliteten.”

Ska man ge pengar eller inte? Det har varit den vanligaste frågan i massmedia, mest i krönikor, kåserier och insändare. Eva Fahlström-Borg som leder ett projekt med romer i Transsylvanien, tycker att ”det här ploppandet av mynt i pappmuggar” är ett asymmetriskt möte.

– Antingen ger man en slant och känner sig god. Eller går man förbi utan en blick och känner skuld eller vrede.

I båda fallen saknas den mänskliga jämlikheten, menar hon. Hennes projekt går ut på jämlikhet för romerna kring staden Kluj. Deras egen insats är avgörande för att nå målet med ”social inclusion”, tillhörighet.

– Vi arbetar mest som vittnen, säger Eva Fahlstrröm-Borg. Men när det gäller det viktigaste är vi mycket aktiva: skolan. Barnen måste gå i skolan. Det är början till den sociala omvandligen.

På Crossroads berättar Arto Moktinen att över nittio procent av de besökande romerna är analfabeter, de kan varken läsa eller skriva.

– Föreställ dig, säger han, hur det skulle vara att dimpa ner i ett främmande land så illa rustad för möten med myndigheter och arbetsgivare: ”Hej, har du ett jobb till en som aldrig gått i skola och inte förstår ditt språk?”.

Så hur ska man behandla tiggaren utanför ICA-butiken?

– Man ska se människan, säger Eva Fahlström-Borg. Se människan i ögonen. Fråga vad hon vill. Kanske vill hon ha en smörgås. Eller ett par vantar. Det finns ju grundläggande behov som varje människa borde kunna fylla: nånstans att bo, mat i magen. Att bli bemött med värdighet och respekt på en medmänskligt gemensam nivå.

”Den dagen det inte lönar sig, slutar de. De sitter och tigger för att vi vill det.”

Eva Fahlström-Borg säger att tiggarna tigger för att det lönar sig. Den dagen det inte lönar sig, slutar de. De sitter och tigger för att vi vill det. När vi inte längre vill, flyttar de med tomma muggar till ett annat ställe eller en annan verksamhet. Romerna lever i ett patriarkat, säger hon. Det är mest kvinnorna som sätts ut med filtarna och muggarna, medan pappa och farfar sitter på Stadsmissionen och dricker kaffe, säger hon. Tiggandet ingår i överlevnadskonsten. Människorna gör vad som krävs för överlevnad, gör det som är möjligt. Så har de överlevt århundraden av uteslutning, både social uteslutning och egenvald uteslutning. De har klarat sig genom alla dessa förföljelser, inklusive Förintelsen, alla orättvisor, allt hat och förakt ur rasistiska perspektiv för att de är experter på att överleva. Romerna är hårt arbetande människor, som aldrig startat ett krig, aldrig begärt någon annans land. De vill leva sitt eget liv, ta hand om familjen, släkten, tala sina egna språk, sjunga sina egna sånger. I länder som Rumänien har många romer ingen större lust att assimileras, de kräver respekt för vad de är.

Tidningen É Romani Glinda ges ut av Fred Taikon i Stockholm. När jag kontaktar honom har han just deltagit i ett möte med bland andra rumänska deltagare om romernas situation därnere.

– De förklarade att de dragit igång ett antal planer till förbättring, berättar Fred Taikon, men frågan är vilka premisser de har. De rumänska delegaterna uppgav att det finns 600 000 romer i Rumänien.

– Men enligt världsorganisationer ska det finnas 2,5 miljoner, säger Taikon.

Han ser tiggarnas situation i Stockholm som en kommunal skam och skandal. I Göteborg och Malmö tas de hemlösa tiggarna omhand bättre. I huvudstaden skickas de som paket till ideella föreningar och organisationer. Min första fråga till Fred Taikon var hur svenska romer ser på de tiggande rumänerna. Han svarar med tydlig irritation:

– Hur ska vi se på dem. Att det är fruktansvärt naturligtvis. Att de måste leva så här. Hur skulle man annars se på det?

Just nu är den mediala strålkastaren riktad mot de tiggande romerna. Häromsistens var det syriska fångläger, dessförinnan båtflyktingar i Medelhavet… snart girar ljusstrålen mot nästa föremål för folkets välvilliga medlidande i Enfrågelandet. Kommer vi att få ett förbud mot tiggeri även i Sverige, när vi inte längre orkar tycka synd om kvinnan i filtarna utanför ICA? Det märkliga är att jag under besöket hos den dynamiska Eva Fahlström-Borg får höra en romsk man i Rumänien föreslå just det, en lag mot tiggeriet.

Eva Fahlström-Borg har ringt upp det europeiska – bekostat med norska pengar – projektets kontor i Kluj och där finns Olimpio Lakatus, en av hennes romska medarbetare. Han påpekar att tiggeri är förbjudet i Rumänien. Jag svarar att det inte är mot lagen i Sverige att tigga. Han säger skrattande:

– I så fall bör ni skriva en sån lag.

Eva Fahlström-Borg fyller i:

– Tiggandet är inte nån lösning på nånting. Det är ett fullständigt assymetriskt möte mellan människor. Tiggarna tigger för att vi inte ger dem något val. Om samhället gjorde en enda liten ansats för att inkludera dem, skulle de få en chans att välja liv. Och de skulle inte välja tiggeriet. I Italien plockar tusentals romer frukt varje år. I Kluj har vi mängder av skickliga hantverkare, snickare och smeder. De är yrkesstolta människor som aldrig skulle vilja sitta stilla i kölden och tigga pengar. Om de inte måste.