Det kom ett brev en dag

Han ringde först.
Och berättade att han särskilt tyckte om artikeln med rubriken ”De riktiga utvandrarna” från # 217 – han kände nämligen igen det som texten beskrev, det var så det varit för de av hans släktingar som utvandrat till USA. Han berättade vidare att han var över åttiofem år gammal och hade jobbat bland annat som journalist tidigare och undrade försynt, när vi precis skulle lägga på, om han fick lov att skicka en text till mig:
– Den handlar om några gamla människor och deras liv… det är kanske ingenting särskilt, men jag tänkte att…
Han var väldigt artig och otvungen och berättade att han självklart skulle lägga med två frimärken så jag kunde returnera originalmanuset om det var så att jag efter genomläsning inte ville publicera.
Han ville ha tillbaka manus, saknade kopior.
Det gick några dagar. Han ringde igen och kollade om kuvertet med texten kommit fram, det hade det inte hunnit ännu. Han lät lätt oroad över att ha sitt manus på drift.
Några dagar senare kom försändelsen.
Ett fönsterkuvert, C5, som han återanvänt och nu skrivit adressen till redaktionen till höger på baksidan av det och tejpat igen med kirurgtejp och häftat med sju klamrar.Jag sprättade upp. Fem lätt gulnade manusblad, hålade, var häftade samman i vänstra hörnet. I överkant ett gem som höll två frimärken. Rubriken – ”Kommer icke mer” – skriven för hand. Under rubriken hade han skrivit en liten hälsning till mig: ”Enl. tel. samtal 28/9 – 15, en berättelse av XX”. Han hade suddat över det maskinskrivna ordet novell bredvid sitt namn. Och satt en liten adressdekal bredvid och skrivit ”Retur:”
Jag började läsa. Maskinskriven text, dubbelt radavstånd.
Första meningen lyder: ”Hon ligger där och håller om hans tunna hand i mörkret”. Det är några ändringar gjorda med Tip-Ex på några ställen, det har skrivits till några ord för hand i andra styckets andra mening.
Texten nedknackad i papperet, jag drar fingret över, känner bokstävernas relief.
Vi befinner oss i ett sovrum i ett hyreshus. På sängen i det varma och stilla sovrummet ligger två gamla människor, det är den vakna kvinnan som är berättelsens ciceron. Hon ligger i mörkret och lyssnar efter andetag, efter rytmen i dem, bredvid ligger hennes åldrade och älskade make. De har delat ett långt liv tillsammans och man förstår efter någon sida att han är sjuk, att han varit inlagd en längre tid och nu kommit hem igen.
Nu lyssnar hon efter hans andetag, hör hur han rosslar till ibland, snörvlar. Och oron kommer tillbaka och tankarna – både de korta tankarna där och då om hur läget är just precis då, och de tankar som handlar om deras långa liv tillsammans och hur det blev. Hon tänker på det nu – att allting som var svårt alltid blev bra till slut.
Utom det där som hände barnen.
Jag märker att jag läst texten lite för snabbt, förmodligen för att jag inte trodde att det var någon text jag skulle behöva bry mig särskilt mycket om eller som jag inte trodde hade några särskilda litterära kvaliteter.
Men det har den verkligen Jag känner hur texten bygger upp sig i mig, hur den – beroende på sättet den är skriven, på den osentimentala och lågmälda prosan, författarens ålder, ämnet – likt en osynlig slagruta diffust rör igång någonting.

Jag sprättade upp. Fem lätt gulnade manusblad, hålade, var häftade samman i vänstra hörnet.

Jag börjar om. Läser lugnare, mer koncentrerat. Texten i tre- eller ibland femradiga stycken med blankrad emellan.
Artonde styckets sista meningar: ”Men de är inte stilla hennes händer. Dom rör sig som om hon sökte forma orden bättre med dem. Och när det inte längre kommer några ord så rör sig ändå hennes händer, men fladdrar nu som små gråa fåglar däri dunklet”.
Hon står i rummet, nattlinnet skrynkligt, det grå håret i stripor, händerna knäppta. Hon går mot köket, mot telefonen. Men stannar vid tröskeln. Hon lovade att inte ringa om det hände igen, han ville inte det.
Han ville bara få vara. Hos henne. I deras liv. Och låta det få ta slut där.
Sittande på hennes sängkant ser hon in i hans ögon – han har, som om han hörde hennes oroliga tankar, just öppnat dem – och det gör henne lugn: ”Hans goda, varma blick som inte skrämmer”.
De tre sista meningarna är ditskrivna för hand. Snirkligt, svart penna, gammaldags skrivstil.Jag lägger ifrån mig de fem manusbladen Utanför på gatan backar en lastbil sakta ut i korsningen. Jag funderar på hur jag ska kunna förklara för den gamle mannen vad jag tycker om hans text.
Sedan klickar jag upp ett tomt Worddokument.