Jag är självstående. Det är så vi brukar kalla oss, vi som har skaffat barn på egen hand. Vi är inte ensamma, vi är bara själva. Men vi är ganska många. Det bor fem stycken på min gata. Ännu fler i min stadsdel. Det verkar vara ovanligt hög koncentration av oss i Hägersten, kvinnor som har tänkt ”bättre själv än aldrig”. Eller ”bättre själv än att vänta” eller kanske i vissa fall ”bättre själv än med en idiot”.

Det är en fin ”community” vi har i byn. Vi stöttar vid sömnbrist, negativa gravtest och kräksjuka. Vi ger tips om pulkor och jämför barnens höstblåsor. Vattnar blommor, lånar saker, ärver plagg. Promenerar i snöslask och sommarsol. Bjuder på en fika eller på vår ofullkomlighet. För mycket skärmtid, för ofta halvfabrikat, för många genvägar. Men mycket kärlek.

Sedan jag fick min son har jag fått lära mig att be om hjälp, svälja känslan av att vara till last. Ibland fastnar frågan i halsen, men om jag hostar upp den så brukar det gå bra. Folk gillar att vara behövda. Och jag behöver barnvakt ibland, jag behöver någon som hämtar stolen jag köpt, jag behöver människor som hjälper mig ombord på tåget. Det är ett jävla jobb att få ombord barn, barnvagn, resväska, ryggsäck och sig själv. Senast skulle min mamma hjälpa mig.

Tåget stannar en kort stund i Övik och mamma var rädd att hon inte skulle hinna av och då tvingas åka till Kramfors. Man kan ju ha bättre saker för sig. Hon fick skynda sig när visslan tjöt. Men det gick fint. Hon skulle inte hamna i Kramfors och jag fick hjälp av en resenär att böka in vagnhelvetet i det obegripligt tajta bagageutrymmet. Det bankade på dörren. Bankade igen. Där ute stod mamma stressad och pekade på den stora ryggsäcken som vi hade glömt kvar på hennes rygg. Helvete! Där i fanns allt jag behövde för att överleva resan med min 16-månaders grabb. Plus dator, plus plånbok, plus viktigt. I nästa sekund börjar tåget rulla. Jag ropar ”nej nej nej!” och mamma springer efter. Tåget stannade inte. Men det gick ju ändå. En resenär erbjöd sig att handla mat, en annan gav bort blöjor och klämmisar, vi fick låna barnböcker och någon kom med en klase vindruvor.

Det var så fint. Det var i stil med tågresan vi gjorde när min son hade flera tänder på gång och jag gick fram och tillbaka med honom i famnen och spred ut skriken över tåget. Jag hoppades att han skulle somna. Det gjorde han inte. Men tillslut gjorde han det. Precis då ropade de ut i högtalarna att barnvagnen i vagn 2 måste flyttas till en plats som inte fanns och då var gråten nära. Några äldre kvinnor såg det och sa: sitt! De kändes som en superhjältepatrull där de for fram i tåget och kontaktade tågpersonal, kånkade barnvagn, plockade upp matrester från golvet och hämtade kaffe.  Folk kan vara så fina. Varför är det då så jobbigt att be om hjälp? Varför sträva efter att vara så självständig? När det krävs en by.