”Döden blir mindre läskig om vi talar om den”
– När jag spelade in ”Döden, döden, döden” märkte jag att det är bra att prata om döden, att döden blir mindre läskig om vi talar med varandra om den. Så efter tv-serien ville jag intervjua ännu fler, hitta ännu fler svar på den där galna gåtan som döden är för oss och då blev det en bok också. I dag vet jag att man inte blir mer rädd för döden för att man vågar tänka på den, man blir bara mer rädd om livet, säger Anna Lindman.
Vad fick du för respons på tv-serien?
– Enorm respons faktiskt, jag får fortfarande brev och människor kommer fram på stan och vill prata om programmen. Vi verkar ha ett uppdämt behov av att få prata om döden. Det är förstås inte så konstigt. På bara ett par generationer har vi städat bort döden i vår kultur, vi har väldigt svårt att veta vad vi ska säga, när vi möter någon med sorg till exempel. Att vi vågade prata om allt det där svåraste i tv-programmen gjorde att många kände sig sedda i sin egen sorg. Som med de flesta rädslor krymper rädslorna för döden lite när vi vågar närma oss dem och får prata med andra om dem. Livet blir också väldigt tydligt när döden kommer nära, man blir väldigt tacksam bara över att få leva när man lyssnar till människor som tvingats konfrontera sin egen död.
Var det några delar av boken som var särskilt svåra att skriva?
– Det värsta med döden är när den tar barn. Det svåraste var också att intervjua föräldrar som tvingats uppleva det. I boken möter jag också en kvinna som vet att hennes son snart ska dö, det var oerhört starkt och förstås jobbigt att träffa henne. Men fint också. Med en del jobbiga saker är det ju så att de är jobbiga på ett bra sätt. Så skulle jag vilja beskriva de svåraste delarna i boken, de var jobbiga att skriva men på ett bra sätt. Jag har lärt mig så oerhört mycket av dem jag fått möta, det är inget jag önskar att jag sluppit.
Är du färdig med döden nu eller vad väntar härnäst?
– Just nu jobbar jag med ett nytt religionsprogram för SVT. Jag har inte tröttnat på att vrida och vända på de existentiella frågorna, hur kan man tröttna på det förresten? Det finns väl inget viktigare att prata om än varför vi är här, vad som är meningen med livet, kärleken, sorgen, döden, allt det där som jag tycker att vi tänker lite för lite på i vår kultur, i vår tid.
