Döden i sätet bredvid

Måsar cirklar på den blå himlen, på snabba fötter springer jag upp till parkeringsplatsen. Fort iväg. Staden är underbar i sommarskruden. Bara kvinnoben trippar i höga klackar på trottoarerna. Men vad nu, en väglus, en söndagsbilist som inte släpper fram någon. Stämpelklockan rusar allt snabbare i mitt medvetande.

Jag tar chansen och kör ut i bussfilen. Han ökar farten, jag ökar, han ökar, jag ökar mest. Solen glittrar i asfalten som inte längre orkar hålla i däcken. Stadens alla tinnar och torn sträcker sig ut mot den klarblå molnfria evigheten.

Döden som nu har satt sig bredvid mig ser på mig och säger ”varför har du så bråttom? Dit vi ska hinner alla.”

”Jag vill dö en ung och vacker död en dag då solen skiner och alla är lyckliga”.

”Men det är att fuska att välja själ, det är fel att fuska vet du väl?”

”Inte om man fuskar bra”.

Döden ser på mig länge, länge medan alla klockor saktar av och stannar.

”Du fuskar inte bra, du vill inte dö.”

”Det är sant, jag vill leva och att jag fuskar illa är, eller kanske var, min största svaghet.”

Staden har redan börjat skymma, i mörkret som strömmar utifrån dödens uråldriga kåpa. Mellan sina bleka fingrar håller han sin kortlek.

”Drar du ett svart kort reser vi tillsammans, drar du ett rött kort ska jag bara ge dig en kyss att minnas till nästa gång vi ses.”

Doften av grönska, tjära och saltvatten sticker i näsan. Oändligt sakta och försiktigt drar jag ett kort. När jag vänder på det finns där bara en ihåligt skrattande Joker. Jag vaknar med ett ryck, allt är stilla, människor kommer fram, en man som talar vänligt med mig skär loss mitt säkerhetsbälte.

Nu märker jag också hur det kommer blod droppande ifrån pannan.

Men i sätet bredvid står bara en stor iskall lyktstolpe.