Dogmer som dödar

Jonna Sohlmér låg på marken och kunde knappt röra sig. Ändå valde poliserna, som stannade till bredvid att ta med henne till stationen. Deras försök att få in henne på toaletten för ett urinprov skulle lämna efter sig blåmärken på armar och ben. Hon var en brottsling som skulle straffas för narkotikabrott, inte en människa som behövde akutvård. Något urinprov klarade hon inte av att lämna, i stället låg hon kvar inne på stationen tills någon påpekade att hon började bli blå i ansiktet och måste tas till akuten. På sjukhuset fick hon naloxon, motgiftet som häver en heroinöverdos. Det räddade hennes liv. Poliserna fick en utskällning av läkaren – det hade varit nära att hon inte överlevt. Hon har senare ställt sig frågan: hur kunde det vara viktigare med ett urinprov än att rädda hennes liv? Hon tycker att svaret går att finna i Sveriges narkotikapolitik.

– Som brukare av narkotika känner man väldigt mycket att det är straffmentaliteten som styr, hur man blir behandlad. Det som media kallar ”jakten på knarket”, jakten på knarkarna, säger Jonna Sohlmér i dag, 33 år, några år
efter den överdosen.

– Jag tror verkligen inte att de här poliserna var illvilliga, de hade bara fått inpräntat att narkotikabruk ska straffas bort. Men nånstans blev det så talande – i stället för att se att här ligger en sjuk människa som behöver intensivvård, så körde de mig till arresten.

I Sverige har vi länge strävat efter att bli ett narkotikafritt samhälle. Det har funnits en nolltolerans mot droger, inget ska göras för att ”underlätta” narkotikaanvändarens liv för då ”sänds fel signaler”. Torkel Richert, socionom och forskare vid Malmö högskola, menar att andemeningen har varit att ”det ska vara svårt att vara knarkare”.

Moral i stället för forskning har fått styra. Och den uppfattningen har funnits kvar genom åren, och gör det på många sätt än i dag, som Stockholms brukarförenings ordförande Niklas Eklund säger:

– Det sitter i väggarna.

Tillsammans med Mikaela Hildebrand, som i många år har jobbat på FN:s aidsprogram UNAIDS, tog han initiativ till boken Dogmer som dödar: vägval för svensk narkotikapolitik som kom ut tidigare i år. Där samlade de ett flertal av landets främsta experter på området, som skriver om den senaste forskningen och vad Sverige behöver göra för att sänka den narkotikarelaterade dödlighet som i dag är bland den högsta i västvärlden. Börje Olsson, sociolog och professor på Stockholms universitet, beskriver missbrukssituationen i landet som allvarligare än någonsin i modern tid. Författarna är överens om att Sveriges narkotikapolitik, som mer byggts på ideologi
än vetenskap, inte är något att vara stolt över, tvärtom. Markus Heilig, beroendeforskare och professor i psykiatri, skriver:

”För min del står åtminstone en slutsats klar: när jag hör ordet ideologi osäkrar jag numera min revolver.”

Vi backar ett halvt sekel, till sextiotalet. Niklas Eklund kommer ihåg hur det var.

– Jag började knarka 1968 när jag var 13 år. Jag tillhör dem som har varit på pojkhem och ungdomshem. Amfetamin var då en ”tjuvdrog” som användes mest av socialt utslagna, kriminella och prostituerade. Men folk tyckte inte illa om nån för att den var socialt utslagen. Människor som hade problem skulle man hjälpa.

Niklas Eklund studerade till socionom och började jobba inom ”socialsvängen” under sjuttiotalet, på socialjouren samt en fältstation.

– Den liknade vår verksamhet här, fast det var kommunen som drev den.

Han sitter inne på sitt kontor hos Stockholms brukarförening, en organisation av och för människor som använder narkotika. Hit kan man bland annat komma för stöd, gemenskap och för att byta till rena sprutor. På väggarna hänger affischer med budskap som ”Support. Don’t punish.” och en minnestavla med namn på medlemmar som inte längre lever.

– Allt vände i Sverige nån gång i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Det hände nåt när heroinet kom – rädslan för död. Det var också i samband med att aids kom, säger Niklas Eklund.

Han tror att de liberala vindarna som blåste över Europa också spelade in.

– Det var prestation som mättes och ”du kan bli miljonär”. Från att ha pratat om kollektivet så var det mer ”vad är det i det för mig?” Det gjorde också att de som inte tillförde samhället nånting, som narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka, skulle sköta sig själva.

Nykterhetsrörelsen gick från att ägna sig åt alkoholfrågan, där total avhållsamhet gällde, till att också ta sig an narkotika.

– Den enda kunskap man hade om missbruk innan var alkohol. Och att tro att alla typer av droger har samma förlopp och samma behandlingspotential, det är lika dumt som att tro att jorden är platt, säger Niklas Eklund.

Men det fanns en behandling som hade visat bra resultat för människor med heroinberoende – förskrivning av metadon. Men en behandlingsform med ett läkemedel mot narkotikaberoende var svårt att få ihop med nolltoleransen mot droger.

När den svenska professorn Lars Gunne startade den första metadonmottagning i Sverige på Ulleråker i Uppsala kom han att bli motarbetad från både politiskt håll och så småningom också av Socialstyrelsen, som reglerade behandlingen. Antalet patienter som kunde få behandling begränsades. Kötiderna var så långa att många dog
i väntan på läkemedlet.

Under åttiotalet var psykiatrikern Nils Bejerot en inflytelserik opinionsbildare, så pass att han kom att kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”.

– Han hade teorier om att det var en samhällssvulst, att det måste behandlas som en epidemi, knarkarna skulle isoleras, säger Niklas Eklund.

Varför tror du att man var så rädd för människor som använder narkotika?

– För att det var ett misslyckande. I Sverige hade vi lösningar på allt, vi hade ett bra socialt fungerade system, tyckte vi. Självbilden var att vi var ett bra land, vi växte, byggde bostäder, alla hade möjlighet att gå i skolan – och ändå fanns det människor som använde narkotika. Då blev det att ”de väljer det här livet” och att det är moraliskt fel. Ingen kunde förstå: varför gör de så här? Och ingen frågade.

Karin Rågsjö, som nu företräder Vänsterpartiet i socialutskottet, jobbade i början av åttiotalet som fältassistent. Hon menar att Nils Bejerot fanns som en ”husgud” hos många socialarbetare. Det skulle vara ordning och reda, med tvång. I Dogmer som dödar skriver hon om ”smitt-teorin”: ”Folk smittade varandra med missbruk ungefär som vid tbc, att lätta droger ledde över till tunga. Det är inte sant. Många unga har prövat cannabis men ytterst få har fortsatt med amfetamin, heroin och så vidare.”

På nittiotalet jobbade hon på Folkhälsoinstitutet. När en konferens om europeisk narkotikapolitik skulle arrangeras fick hon i uppgift att ta in talare. Hon ville ha debatt och inte bara ha med åsikter som var ”bejerotska”. Hon möttes av motstånd men fick till slut igenom att de två kriminologforskarna Henrik Tham och Leif Lenke, som kritiserade de repressiva metoderna i narkotikapolitiken, skulle vara med. Hon minns buropen från publiken mot dem. Hon beskriver det som ”hat i luften”.

Enligt Markus Heilig fördubblades den narkotikarelaterade dödligheten på nittiotalet. Hans frustration över narkomanvården övergick då till ett fysiskt illamående. Som chef för beroendevården i södra Stockholmsregionen kunde han se deras remisser till metadonprogrammet försvinna i ”ett svart hål”. Han skriver i Dogmer som dödar:

”Jag hade ont i magen varje morgon på väg till jobbet. När jag kom fram väntade patienter vi skulle ha kunnat hjälpa, men som vi i stället fick se bli allt sjukare och i många fall dö. Jag argumenterade och debatterade, men kom ingen vart. Medan patienter dog tävlade politiker av alla kulörer om att vara bäst i sporten ”kamp för ett narkotikafritt samhälle”. Det ingick av nån anledning att ogilla läkemedlet metadon. Tävlingen pågår än.”