Drömmen om att få träffa mamma
– Jag har inte sett henne sedan dess. Jag vet inte hur hon ser ut i dag, jag har inte ens en bild på henne, säger han.
Mamman bor i Somalia, det land Abdi Mohamed lämnade som åttaåring utan sin familj.
– När jag var riktigt liten, då älskade jag livet, mina bröder, min mamma, min pappa, mina systrar. Känslan går inte att beskriva, för den finns inte längre, säger Abdi Mohamed och blir tyst en stund.
– Förr förnekade jag traumat, och mitt missbruk har gjort att jag sluppit känna. Men när man blir äldre kommer verkligheten ifatt en. Det är jobbigt att prata om, men det är om det här jag vill berätta, om min familj.
Abdi Mohamed växte upp på en stor gård i den somaliska staden Galkayo. Han minns hur hans storasyster om mornarna brukade hjälpa honom att göra sig fin. Klädda i skoluniformer gick de sedan tillsammans vägen till skolan.
– När det var rast brukade hon ge mig en glass. Jag saknar henne väldigt mycket.
Han berättar om bröderna som var hans förebilder, om mormodern som brukade ge honom några slantar för att kunna springa till butiken och köpa godis. Och om hans mamma som hade en cafeteria och om pappan som var överste inom militären. Abdi Mohamed kommer ihåg när han och pappan en kväll grillade på gården. Det var mörkt och himlen täckt av stjärnor. Vid gårdens staket satt de på en madrass och kuddar. Under en av kuddarna såg Abdi Mohamed något silvrigt.
– Farsan hade han en pistol där. Jag hade sett militärerna, som brukade komma på besök hos pappa, ha vapen. Kommer ihåg att jag ville känna på den i smyg, kanske för att jag inte fick. Det var lite spännande.
”Jag har inte vågat ringa igen, för jag har bara druckit och knarkat.”
Hans föräldrar förstod att kriget var på väg och ville att han skulle åka till en farbror och faster som bodde i Sverige. Där skulle han kunna utbilda sig och få en bra framtid.
– De ville mig bara väl, det vet jag ju. Och jag älskar min farbror och faster, men när man är så liten och ens föräldrar och syskon rycks ifrån en, då får man separationsångest.
Han kom till Stockholm en oktoberdag 1983. Det var snö på marken och överallt såg han vita människor, tyckte att det var en konstig plats på jorden han hamnat på. Men han hade det bra hos farbror och faster i Hjulsta. Det förändrades när han var tio år och det kom ett samtal från Somalia. Hans bror hade dött. Några år senare kom nästa jobbiga telefonsamtal. Hans andra bror var död. Och så småningom dog även hans pappa.
– Jag bedövade min ångest med alkohol och tabletter. En vän sa till mig: ”du måste acceptera det som hänt, de kommer aldrig tillbaka”. Det är det som stör mig, jag vill ha min familj tillbaka.
Kvar i livet har Abdi Mohamed sina systrar, en lillebror och mamma, de bor i Saudiarabien, USA och Somalia. Han har inte haft kontakt med dem på länge.
– För två år sedan ringde jag mamma. Jag sa att nästa gång jag ringer ska vi träffas. Men jag har inte vågat ringa igen, för jag har bara druckit och knarkat. Men nu ska jag ta tag i det, jag ska snart in på ett behandlingshem. Det första jag gör om jag blir drogfri är att ringa och säga hej mamma jag älskar dig. Det är kärlek och respekt som räknas i livet och jag måste träffa min älskade mor. Det är allt jag vill.
Citat:
”När jag var liten tyckte jag att det var roligt att meka med bilar och mopeder, hålla på med maskiner. Jag brukade plocka isär saker, tyckte att det var coolt att kolla hur de fungerade.”
”Min pappa lärde mig att man ska respektera andra. Men ibland ser folk ner på en. Som en vakt som sa: ”du har inte i mitt land att göra”. Han var yngre och jag tänkte: ”jag har bott i Sverige längre än du”.”
”Jag skulle vilja få ett bra liv, gifta mig med en fin tjej, få ett barn. Ha nånstans att bo dit jag kan ta min mamma. Och hade jag haft mycket pengar skulle flyga ner och hämta henne i en helikopter.”
