”En enda dag utan smärta”

För tio år sedan bröt Situation Sthlms försäljare Miriam Hofberg ryggen. Hon opererades och ryggen läkte ganska bra, men hon har haft ont sedan dess. Och i maj 2013 blev det värre efter kraftiga epilepsianfall.

– Jag har haft epilepsi sedan jag var sju år. När jag var liten brukade jag få frånvaroattacker. Det är när man försvinner bort ett tag utan att få kramp. Jag brukade bli så trött av dem att jag ibland låg och sov i tre timmar efter ett anfall. Det hände i skolan också, fick så ofta anfall där att jag aldrig gick ut grundskolan. Det skulle vara kul att studera igen, lära sig lite.

Efter epilepsifallen 2013 kunde Miriam Hofberg inte längre gå och ingen visste om hon skulle kunna stå på benen igen.

”Jag gillade att plocka burkar. Det var lite spännande”

– Antagligen berodde det på att jag hade krampat så mycket. Jag satt i rullstol och det var jobbigt att inte veta om jag kunde gå igen. Men jag bestämde mig för att det var möjligt och tränade varje dag.

Efter några månader kunde hon ersätta rullstolen med rullatorn. Och nu kan hon tack vare sjukgymnastik lämna rullatorn ibland.

Innan hon skadade sig, när hon var 19 år, brukade hon promenera mycket på Södermalm. Där är hon uppvuxen och det var på Mariatorget hon fick en träningslägenhet som idag är hennes. Hon gick dagligen till Frälsningsarméns sociala center i Hornstull för att äta frukost och delta i andakten. Sedan gick hon runt på Södermalm och plockade burkar.

– Jag gillade att plocka burkar. Det var lite spännande, man kunde hitta allt möjligt i papperskorgarna. I en viss papperskorg vid Mariahallen låg det ofta systempåsar med oöppnade ölburkar. Det var kanske något ungdomsgäng som gömde sin öl där, säger hon och berättar att det inte heller var ovanligt att hitta tomma plånböcker.

– En gång hittade jag en som hade kvar bibliotekskort och lite andra kort. Jag gick till polisstationen, tog en nummerlapp och satte mig. Det stod en dam vid kassan och när jag hörde hennes namn kände jag genast igen det. Det stod på korten i plånboken jag hittat. Hon berättade att hon blivit rånad, men blev glad att hon fick tillbaka den. Det var rätt häftigt tyckte jag att vi var där exakt samtidigt.

Sedan Miriam Hofberg fått rullatorn som följeslagare har hon lärt känna Stockholms gator på ett annat sätt. Hon tar ett ”rulltag” innan trottoarer så att rullatorn hoppar till över kanten. Och bäst är det att åka blåbussarna – de är mest handikappappanpassade, men i dem är tyvärr handikappskyltarna klisterlappar som ofta är bortpillade. Tunnelbanan undviks. Hissarna luktar illa och på handikapplatserna sitter unga människor försjunkna i sina Iphones.

– Jag behöver sätta mig innan tåget börjar rulla, men måste nästan vara lite otrevlig för att de ska märka mig. Oftast blir jag ändå bra bemött i kollektivtrafiken.

Hur tror du livet skulle se ut om du blev frisk?

– Jag har praktik på Myrorna på Götgatan nu, står två timmar i kassan. Det är kul, men om jag skulle vara frisk skulle jag kunna vara där längre och göra lite annat än att bara stå i kassan. Eller kunna ta något annat jobb. Jag skulle så gärna vilja jobba på riktigt. För jag känner att jag kan jobba, jag kan göra någonting.

Citat:

”När jag var barn var drömmen att resa utomlands till något varmt ställe. Men mamma var flygrädd så vi kunde aldrig åka. I tonåren var jag ändå på Kanarieöarna, fast mamma fick stanna hemma.”

”Brukar gå till Mariakyrkan och ibland till Klarakyrkan för att fika. Jag har alltid varit troende, hittade tron själv. Men det var när jag skulle konfirmeras som jag upptäckte att det var trevligt med kyrkan.”

”Jag gillar att åka buss. Det är avslappnade, man ser mycket och kan sitta och drömma sig bort. På en buss har man också alltid folk runt omkring, men ingen förväntar sig att man ska prata. Det är skönt.”