Jag åt vägkrogsmat med tio procents rabatt vid Tönnebro, åkte förbi miljontals tallar och Skuleberget med grottan där rövare sägs ha gömt sig. Vid det berget såg jag min första teaterföreställning. Jag var drygt fyra år. Jag minns en vild brasa, som fortsatte att brinna trots att det regnade. Röken steg ostadigt mot den väldiga bergsväggen. Det var spännande och lite läskigt. En häxa skulle kanske brännas på bål. Det var väl långt senare jag förstod att sådant hade skett på riktigt. Världen är för obegriplig för ett barn att förstå.

Och Stockholm, vad var det? Det var Sverige. Det var det jag svarade när en tant på Y-bussen frågade mig, ett år efter brasan, vart vi var på väg? Jag skulle till Sverige. Norrland var ett annat land. När jag långt senare flyttade till svenska Stockholm skulle det dröja tolv år innan det gick att åka tåg till min uppväxtstad. Skräcken var när batteriet i CD-spelaren tog slut och jag stirrande genom bussrutan i åtta timmar på miljontals tallar, berg och en grotta. Det hände att jag behövde lyssna på någons sorger.

Som tanten, alla var ju tanter då, som berättade allt om sin skilsmässa. Ibland somnade någon med huvudet allt närmre mitt. Och män kunde sätta sig för bredbent. Alla borde veta att gränsen går där deras säte tar slut. Jag satt snett för att få plats. När jag blev rutinerad satte jag mig själv lite bredbent och spjärnade emot om personen bredvid tyckte att hans pungkulor var för stora för den plats som givits honom.

Det är klart att det kan vara kul med sällskap också. Som den gången jag åkte till Helsingborg, i och för sig i en restaurangvagn i ett tåg. En 70-årig man kommenterade mina kängor. ”Är det sånt ni unga har nu?”. Och så började vi pratade om unga och gamla och gamla som vill vara unga och unga som vill vara gamla. Han berättade om livets situationer och jag om mina. Han var konstnär och nu var han på väg till en begravning. Men det var inte det han tyckte var jobbigast, det var att ex-frun satt på samma tåg. Han hade kanske varit rätt omöjlig. Hon hade skilt sig från honom, kommit tillbaka, de hade gift sig igen och skilt sig. Nu gömde han sig i restaurangvagnen. Jag hade gärna fortsatt resan istället för att i Helsingborg träffa min omöjliga pojkvän som jag snart skulle ”skilja” mig från, gå tillbaka till och skilja mig från.

Skåne, det var väl som Frankrike när Stockholm var som Sverige. En kollegas dotter frågade en gång: ”vad har de för pengar i Skåne?”. Och när min son nyligen hade en mardröm och frågade om gorillor, förklarade jag att de bor så långt bort att man måste resa dit med flygplan. Längre bort än Frankrike. För ett barn är Skåne tillräckligt avlägset för att kunna somna om. När jag klev av tåget i Helsingborg var jag lite rund under kängorna och letade reda på skulpturen som den 70-åriga konstnären sagt att han skapat där. Den hade han döpt till ”Bon Voyage”.