En svår kamp jag går igenom

Med bedrövelse konstaterar jag att Socialtjänstens människosyn är utöver det vanliga. Jag har dom senaste tolv åren kämpat med ett missbruk. Alkohol och heroin. Sedan 2010 är jag helt ren från både alkohol och heroin. Men kampen består. Nu går jag på substitutionsbehandling på Maria, Södermalm.

2012 i samband med ett rådrum på fyra månader där jag fick socialbidrag sålde jag den del, 25 procent av vårt sommarhus som jag ägde, på inrådan av just socialtjänsten. Annars skulle jag inte vara berättigad till bidrag. Det var ett arv från min mormor som jag värderade högt. Dom återstående 25 000 gick till att betala alla mina räkningar samt att leva på fram till i somras. Min familj har hjälpt mig sedan dess.

”Socialtjänsten vill nu att jag även säljer min livsinvestering”

Socialtjänsten vill nu att jag även säljer min livsinvestering, lägenheten på 19 kvadratmeter, som även är min pension. Och skaffar mig ett andrahandskontrakt. Anledningen är att jag söker socialbidrag igen. Jag vill inte bli hjälpt någon längre period, utan initialt i behandlingen. Kanske få ett nytt så kallat rådrum. På stående fot avslog socialsekreteraren min ansökan. Ett slag rakt i ansiktet.

Socialtjänsten förstår tydligen inte den kamp jag går igenom. Först fysiskt, nu psykiskt. Substitutionsbehandlingen är dessutom en investering för Stockholms stad. Mitt liv är så skört och jag är så tacksam för min drogfrihet att en flytt mitt under ”resan” skulle äventyra mitt nyfunna liv. Det vill ingen.

Anders text är publicerad i Situation Sthlm #206. Under vinjetten ”Med egna ord” skriver försäljarna själva.