Ett begär efter De Geer
– Jag började intressera mig för hans verk när jag själv började med dokumentärfilm. Framför allt böckerna och dokumentärfilmerna. Han intresserade mig både som konstnär och människa i det att han valt sin väg, gjort det han känt att han måste, tagit in den tid han levat i och reagerat på den, aldrig stagnerat i varken konstnärliga uttryck eller analys av världen. Han är en konstnär som visar på nödvändigheten av en icke-kommersiell konstsyn. Och att han lyckats med konststycket att utan att ge avkall på sin radikala världssyn, ändå på nåt sätt blivit folkkär.
– När jag fick veta att han skulle göra en retrospektiv såg jag en filmisk möjlighet att på ett levande sätt berätta om konstnärskapet och kunna möta människan bakom verken på ett nära och personligt sätt utan att gå in i privatlivet.
Vad blev du mest överraskad av under det år du följde Carl-Johan De Geer med kameran?
– Omfattningen av hans oerhörda noggrannhet. I relation till både det konstnärliga och till människor. Hans ateljé, som också är med i många av hans filmer, är oerhört rörig. Men han är punktlig, omtänksam, och glömmer väldigt lite, vare sig praktiska saker eller information. Jag visste sen innan att han var en mästare på detaljer i scenografier och i sina filmer, men jag blev förvånad över hur mycket denna noggrannhet också handlade om livet utanför konsten. Och hur den tar sig uttryck i omtanke.
Carl Johan De Geer
Född: 1938 i Montreal, Kanada.
Bor: Stockholm
Yrke: Filmskapare, regissör, konstnär, författare, fotograf, musiker m.m.
Bakgrund: Medverkade i slutet av 60-talet i den uppmärksammade underground-tidningen Puss. Var med och startade 10-gruppen, en sammanslutning av textildesigners. Dömdes till 75 dagsböter för konstverket ”Skända flaggan” 1967. Etablerade sig i filmbranschen med TV-serierna Tårtan (1973) och Doktor Krall (1974) i samarbete med Håkan Alexandersson. Hans mest lästa bok är Örnis bilar, en barnbok med bilder av Jan Lööf som har sålts i över 70 000 exemplar i Sverige.