Ett sista farväl

Kondoleansböckerna läggs alltid fram på måndagar. De följande veckodagarna behövs för att det ska finnas tid att dels skriva några rader i den för de som vill, men också för att ge sorgen det utrymme den behöver och för att ingen ska känna sig lämnad ensam med ett dödsbud och ingen plats att sörja.

– Känslan att se kondoleansboken med ljuset tänt, en ny bild på en som dött… den känslan är hemsk. Senast var det just Irene och nån till sen senare, jag kände att ”jag klarar inte mer nu”, berättar Tarja Jalkanen-Singh som säljer tidningen på Vasagatan.

– Det är så vackert med det lilla bordet vid sidan av dörren och ljuset och boken uppslagen med bilden, det är så vackert.

Har du skrivit i boken nångång?

– Nej, jag har inte skrivit i boken, inte till nån. Tyvärr.

Roland Johansson har sålt Situation Sthlm sedan 1997. Han berättar att han skrivit ”säkert 50-60 gånger i boken”.

– Och det har varit nära vänner till mig jag skrivit till när de dött. Jag har ju varit med länge och känner en massa personer som dött som sålt tidningen.

Det är oftast här på tidningen, när kondoleansboken ligger uppslagen med bild och ett ljus tänt framför, som han får reda på att någon dött.

– Det fanns ingen kondoleansbok att skriva i på redaktionen på Roslagsgatan på nittiotalet, men ganska snabbt efter att tidningen flyttade till Döbelnsgatan fanns det en bok, jag minns inte precis vilket år, men i början av 2000-talet nångång.

Fem skrivböcker. A5-format. Vita sidor, några av dem radade, andra inte. Olika pennor har använts genom åren för att skriva i den – blått bäck, svart, rött, en och annan tuschpenna med tunn spets. Och 109 bilder på avlidna säljare av Situation Sthlm sitter inklistrade på vänstersidor i de olika kondoleansböckerna, till den äldsta införda bilden är dödsdagen daterad 9 februari 2006.

Ann Malmberg säljer tidningen vid entrén till NK. I förra numret skrev hon en text i tidningen till minne av sin kollega Irene Pettersson som avled efter en kort tids sjukdom.

– Jag skrev i både kondoleansboken och texten i tidningen, det kändes som ett bra avslut med henne att skriva det brevet till henne i tidningen.

– Jag sörjer ju fortfarande, Irene var en jättebra vän till mig. Jag var med henne på Ersta hela sommaren. Det var grymt, men det kändes bra… jag hade kontakt med hennes barn och dagen efter att hon dött fick jag komma upp till Ersta, de hade klätt henne fin i vanliga kläder, och det var så gulligt – hatten var på. Hon såg ut att ha fått frid. Lugn och ro. Jag la en liten ros till henne.

Hon och Irene Pettersson sjöng också tillsammans i Gatans kör.

– I stort sett hela kören var på hennes begravning, min son var med och höll i mig så jag inte skulle bryta ihop.

För Ann Malmberg är kondoleansboken och dess plats vid sidan om dörren viktig. Väldigt viktig.

– Alla har ju rätt att sörja. Det är ju för att man ska kunna påbörja sorgearbetet om det är nån man stått nära som gått bort, det är väldigt bra att den finns.

– Irenes flickor har varit här och sett det här vackra. Vi satt här inne och hade ett samtal med Ingmari. Det var jättefint. Hon hade tagit fram lite texter från tidningen som Irene skrivit, lite foton, de som ville gråta de grät, påbörjade sorgearbetet. Jag vet att hennes yngsta flicka sörjer fortfarande, döttrarna kände inte sin mamma så väl, hon hade fått lämna ifrån sig dem tidigt.

Om och när de anhöriga kommer till Situation Sthlm är det samordnarna Ingmari Olofsson eller Jonas Svensson de träffar och samtalar med.

– Det är ganska ofta som de anhöriga vill komma hit, få ett foto av personen, prata av sig lite och få veta mera, berättar Ingmari Olofsson.

– Oftast har de inte haft så bra kontakt. De vill dela minnen, fråga om personen. De vet också att det är speciellt att vara här, vi är ingen myndighet, ingen vårdinrättning, och de har ofta pratat gott om oss till sina anhöriga, vad vi betytt. Så de vill komma hit och få hela bilden.

Hon berättar att det den senaste tiden i tät följd gått bort några säljare som sålt tidningen länge. Så det har varit många besök av anhöriga.

– Om den som dött skrivit i tidningen visar vi det, de har ju ofta skrivit om barnen eller livet. Det är fina samtal att ha med de anhöriga. Att kunna ge dem det, berätta saker om dem eftersom jag känt dem så länge så vet jag ju mycket om dem.

Jonas Svensson berättar att det ofta är så att Situation Sthlm är det sista stället som de anhöriga vet att personen varit regelbundet på, ofta under flera år.

– Vi skriver alltid ut sidorna i kondoleansboken där folk skrivit till dem och ger de anhöriga. Då får de höra från flera vad de tyckte om dem.

– Det är ibland första gången de får höra att man talar om deras anhöriga som en helt vanlig människa. Här har de varit frivilligt, för att de gillat att vara här, gillat att sälja tidningen. De får en möjlighet att lära känna dem lite, om de kanske inte gjort det innan. Jag tror det är skönt för dem att se att det finns andra människor som kan skriva och berätta om dem, en sista hälsning, det var inte bara att hustla runt på stan de sista fem åren, nån minns dem, de betydde nåt för nån.

Den första publicerade dödsrunan i tidningen över en säljare är från # 68, december 2002. Den är skriven av redaktionen och handlar om Gunnar Andersson som begravts i Lötsjö kapell och som avled i månadsskiftet oktober/november efter en tids sjukdom. Gunnar var född 1947 i Hässelby och sålde tidningen sedan 1999 bland annat utanför Åhléns på Drottninggatan och i Centralgången.

Några månader senare, i aprilnumret # 71 2003, skriver säljaren Jan Watz under rubriken ”Dödsfall” på säljarna sidor ”Med egna ord” ett minnesord över Lennart Bergström, som sålt tidningen mer eller mindre regelbundet sedan 2001: ”Under en period 2002 vistades han tillfälligt i Skåne. När han då var uppe i Stockholm på tillfälliga besök var det enda han kunde komma på att göra var att åka till försäljningsplatsen vid Fridhemsplan för att prata med stamkunder. Han var omtyckt av både kunder och olika näringsidkare runt Fridhemsplan.”

Situation Sthlms VD, Pia Stolt, minns hur kondoleansboken ligger framme när hon kommer till jobbet.

– Den har alltid varit en tydlig markör, varje gång jag kommer till jobbet så ser jag den, vilket får mig att tänka att det vi gör är på liv och död. Det är en tyngd när man ser den.

– Det blir att inte förneka sorgen – se boken och skriva nåt i den – och våga möta att nån dött. Respekten och en möjlighet att närma sig den sorg man känner. Och tyngden i att alla har ett namn, en historia, och i kondoleansboken blir det så – nån skriver ett minne, en historia, personen blir lyft.

Jenny Lindroth, ansvarig för Situation Sthlms sociala verksamhet, ser en annan viktig betydelse Situation Sthlm har i sorgen – både för anhöriga och säljarna.

– De som går bort här, vi ser ju den del av deras liv där de gjort nånting bra, varit en del av nåt positivt, och kan berätta det för de anhöriga. Vi har sett deras vilja till förändring och det fina som finns i dem. Du kan ha fuckat upp relationer i familjen, men här har de haft en annan roll som anhöriga inte sett. – Vi kan berätta om det som funkat, vi har helt andra berättelser, och en möjlighet att ge helt andra berättelser om nån än vad exempelvis Socialtjänsten eller andra organisationer har. Vi har en unik möjlighet att upprätta helt andra relationer med de här människorna än vad många andra ställen har. Du behöver inte ljuga, du blir inte straffad om du öppnar dig.

Pia Stolt berättar om en anhörig som ringde och berättade att han ville tatuera in Situation Sthlm, då det betytt så mycket för hans pappa att ha sålt tidningen.

– En stolthet över att deras anhörige var säljare och en del av det här. Det fanns saker som fungerade i livet, det fanns de som blev glada av se deras anhörige varje dag. Som hälsade, pratade. En plats där man var viktig och värdefull.

Ann Malmberg sa en sak lite i förbifarten som fastnade: ”Det är ju så i den här branschen att vi lever inte så länge, om vi lever så som vi gjort länge.” Och när jag pratade med Anders Nyqvist medan han väntade på att köpa tidningar sa han: ”Man vill ju inte hamna i boken själv. Men det är väl många på tidningen som dör i förtid, innan de uppnått medellivslängd?”

Hans antagande är korrekt. Det finns inte en enda hemlös person som genom åren sålt Situation Sthlm som uppnått Folkhälsomyndighetens medellivslängd för Sveriges befolkning, 82,3 år. Inte en enda. Hemlösa människor blir helt enkelt inte så gamla.

Dag Rejving är den enda säljare av Situation Sthlm som varit med från start och sålt av alla nummer. Han har skrivit några få gånger i kondoleansboken.

– Jag tror jag skrev när ”Blomman” dog, men jag minns inte, vågar inte lova att det var han. Och sen kanske det var nån till.

– Jag tycker inte om att tänka på det… jag tänker på de jag känner som dött, de fina människorna, och bär dem med mig inne i huvet och tänker på dem ibland på mitt sätt. Inte så att jag grubblar och undrar ”vad gör de nu, var finns de nu”, men jag tänker på dem då och då. Det är mitt sätt att sörja. Jag har ju varit med så länge, så många som sålt tidningen som dött… jag tycker inte om att tänka på det, jag försöker att inte göra det. Det är jobbigt.