Ett unikt tidsdokument

Det är med stort intresse som Astrid Lindgren antecknar och kommenterar krigets utveckling och fasor. Kanske förstärktes engagemanget av hennes beredskapsarbete som granskare på myndigheternas brevcensur.

Den blivande barnboksförfattaren själv går det ingen nöd på och under ett julfirande i våningen på Dalagatan noterar hon bland annat att hennes make, kontorschefen Sture Lindgren, fått påökt med 4000 kr om året. ”Jag är hela tiden medveten om att vi har det alltför oförskyllt bra” skriver Astrid Lindgren. Men när ett oväntat kortfattat konstaterande om Hansakatastrofen 1944 (en rysk ubåt sänkte en svensk passagerarbåt och 84 personer omkom) följs av ett långt uppradande av barnens julklappar påminns man om att anteckningarna har gjorts utan publikt syfte.

Även om det är en del uppehåll i rapporteringen präglas kommentarerna om det pågående kriget ändå av en imponerande uppmärksamhet. Astrid Lindgren skriver tidigt om nazisternas koncentrationsläger och ryssarnas framfart i baltiska staterna; ”Mänskig sadism tycks kunna gå hur långt som helst”.

Jag vet inte om det går att skönja hennes kommande, enormt framgångsrika författarskap, men Krigsdagböcker 1939-1945 är oavsett ett unikt tidsdokument.