Vem var han? Med tanke på min vid tillfället svåra smitta av Raj Montana band kände jag att det var av yttersta vikt att ta reda på detta. För det var genom att tråda mig vidare jag funnit mycket annat – främst musik, böcker och filmer – som nu börjat slå mig följe. Om någon kunde veta vem denne Lowell George var så var det Manne i skivaffären. Han var säkert tio år äldre än jag, en vänlig encyklopedi av musikkunnande som drev provinsens bästa skivaffär – förmodligen även en av Sveriges bästa – och han gick omedelbart runt disken till hyllorna märkta någonstans i alfabetets mitt och kom tillbaka med en blå LP-platta, USA-import, med ett band som hette Little Feat. – Väldigt bra. Men svårt. Kräver lite lyssning, Ry Cooder är med på nåt spår, basisten lirade med Zappa. De är bara fyra i bandet på den här plattan, deras första.

Det var en tung och svart 180 grams vinyl med kartongastyvt konvolut. Bandet står utspridda, omslagsbilden tagen på långt håll framför muralmålningen Venice in the snow, målad av L A Fine Arts Squad 1970 i Venice, Los Angeles. Baksidan liksom ett lösblad påklistrat, låttexter, en mindre svartvit bild av bandet stående på ett hustak – märkligt klädda, långhåriga, skägg, hattar, Lowell i solglasögon med en tvåskaftad kvast i famnen. Jag la ner pickupen och ”Snakes on everything” stapplade i gång – lite slafsiga trummor, en taggig slidegitarr som sväller in, bakfullt horhuspiano, basen hakar i, en röst: ”Someone loooking out for me/you can step right up and show yourself if you will”.

Det lät… oerhört märkligt. Eget. Lite makalöst och obegripligt och väldigt olikt något jag hört tidigare. Jag förstod efter en låt att jag inte förstod. Men att jag en dag kanske skulle komma att göra det. Och då skulle det sitta i för evigt.

I Dan Hylander och Raj Montana bands interna legend finns en spelning på Katedralskolans aula i just nämnda provins, som åtnjuter ett särskilt skimmer. Som jag i dag minns den – detta rör alltså en spelning tidigt åttiotal – så blev konserten försenad på grund av tekniskt fel, bandet gick till en närliggande krog för att slå ihjäl tid, tog ett glas, gick upp på scenen och… kände sig som Little Feat. De avslutade kvällen till ära med Lowell Georges kanske mest kända sång, den trestämmigt vemodiga långtradarchaffispsalmen ”Willin’”.

Jag kom att tänka på detta – tråden mellan mig och Lowell George och Dan Hylander och Raj Montana band och legenden och spelningen i provinsen – när ett pressutskick damp ner om att Raj Montana band håller på med en crowdfundad platta, nya låtar, som ska släppas nu i juni med namnet Indigo. Knappar in Little Feat i sökfunktionen på Youtube. Finns en del. Men tyvärr inget live att se, finns dock lite lyssningar, med det där remarkabla fyrmannabandet som gjorde första plattan. Lowell George sedan länge död, så även trummisen Richie Hayward, basisten Roy Estrada sitter fängslad i Texas, dömd för pedofili till ett långt straff, pianisten Bill Payne spelar fortfarande med nuvarande upplagan av Little Feat. Som dock har ytterst lite – egentligen bara namnet – att göra med det där aviga och skeva och lite märkliga fyrmannabandet som gjorde den där plattan med muralmålningen på omslaget.

Jag återvände. Satt på golvet nedanför stereon, mellan högtalarna med ryggen mot byrålådorna, och lyssnade på den där Little Feat-plattan. Började urskilja mönster, få bilder av textfraserna, minnas taktbyten och skevheter, uppskatta hur pianot och gitarren samspelade och flätade runt varandra, synkoperna, det flyhänta basspelet. Likt en komplicerad målning kom detaljerna i delar och pusslades in i helheten efter hand, som ett chiffer att lösa. Men mest var det Lowell Georges sång, hans – väldigt LA – sätt att med en axelryckning sjunga sin grumligt, sololjiga blues. Och hans gitarrspel, ackordstämt med slide – spelat med en halsnyckelhylsa storlek 11/16 – och med kompressorn påvevad så att den högsta och lägsta tonen har samma volym. Någon kommer tillbaka. Någon har sedan 39 år lämnat. Men trådarna emellan går aldrig av.