Färdigritad

Lena Ackebo slår sig ner på en pall i skuggan utanför bokhandeln vid Bysis torg. Bokhandeln, som ligger ett stenkast från hennes skrivarlya, har nyligen fått in hennes första roman ”Världens vackraste man”. Men den står än så länge lite gömd. Officiellt har boken ännu inte släppts.

– Det här är egentligen inte mina kvarter. Jag tycker att det är lite av en stenöken här, konstaterar Lena Ackebo,

Tidigare hade hon sin arbetsplats på Katarina Bangata – i området Sofo, som gett namn åt hennes senaste seriealbum ”Fucking Sofo”. Sedan mitten av 1980-talet har hon tecknat serier – inte sällan vass satir om proggare, datanördar, trendnissar och förskolefröknar i Stockholm med omnejd. Alltid med örat mot gatan och med ett omisskännligt intresse för människor och vardagliga samtalsämnen.

Men nu har hon alltså lagt ner tuschpennan.

– Jag tröttnade på själva tecknandet, det blev en omväg till historien. Till slut kändes det som en börda att rita alla bilderna. Jag kände också att jag hade allvarligare historier att berätta som passade bättre i ett annat format.

Så hon skrev en roman om två systrar. Det är en historia som för henne ”kom alldeles naturligt”. Men som triggades av en situation, inte helt olik den vi befinner oss i just nu.

– I samband med att ”Fucking Sofo” kom ut blev jag intervjuad av en journalist i 30-årsåldern. Han frågade mig hur jag kunde ”hänga med” så bra, fast jag var så gammal. Han verkade ha en uppfattning om att ”gamla människor” bara sitter inne och lyssnar på Beatles med sina urblekta Kånken-väskor. Äldre har ju, i själva verket, samma drömmar och förhoppningar som alla andra även om de är lite rynkigare. Gamla vill också ha roligt och dansa.