Filmdrömmar

Själv bodde han i Marocko, i den gamla delen av Casablanca. Det var där i en biograf som hans filmintresse väcktes i sexårsåldern. Varje fredag och söndag satt han i salongen som visade karate- och bollywoodfilmer.

– Jag väntade alltid på att den indiska filmen skulle börja, berättar han. Vi var ett gäng barn som gick på bio tillsammans. Från början var det mamma som skickade oss med min storebror, såsom det brukar fungera i fattiga länder: tioåringen tar hand om sexåringen.

Ett biobesök kostade två dirham, ungefär en krona och femtio öre. När de blev några år äldre brukade de sälja plastpåsar vid matvarubutiken för att få ihop några extra slantar till filmvisningarna.

– Om någon hade handlat tungt hjälpte vi dem att bära påsarna, och så fick vi två dirham. Ibland gick jag till en lite dyrare bio där det bara visades indisk film. Jag kunde titta på samma film två gånger i rad. Jag ledsnade aldrig.

Mikael Sirviö minns det som den bästa tiden i hans liv. Var han inte i biosalongen var han vid havet: simmade med sina vänner, kokade musslor över en eld på stranden och återvände på kvällen till en orolig mamma som trodde att han hade drunknat. Vid havet brukade han också sitta och fantisera, bygga historier i sitt huvud.

– Jag har alltid drömt om att bli filmskapare, eller skådespelare. Jag spelade teater när jag gick i grundskolan och på gymnasiet.

Men när han var 18 år ville han ut och se världen. Han reste till Tyskland, Algeriet, Tunisien, Libyen, Grekland och kom hem ”misslyckad, utan pass och pengar”. Sedan följde en tid av diverse jobb, allt från att sälja lösa cigaretter på gatan till att servera mat på ett femstjärnigt hotell. Så småningom träffade han en finlandssvensk person som kom att betyda mycket för honom och det är så Mikael Sirviö hamnade i Sverige.

Drömmarna om att göra film hade inte lämnat honom. 2003 kom han in på en utbildning i manusskrivande i Stockholm.

–  Jag skrev sedan ett filmmanus som handlar om tvillingar som hatar varandra, den ena är bög och den andra hetero. I min fantasi skulle jag spela båda rollerna. Jag är inte orolig att någon ska sno min idé. Kanske låter det kaxigt – men jag tror ingen kan lyckas lika bra med det som jag.

Manuset visade han för sin gamla filmlärare som tyckte det var väldigt bra och Mikael Sirviö började kontakta filmbolag för att hitta någon som ville producera filmen.

– Det var svårt och jag blev deprimerad, jag gav upp kan man säga.

2011 förlorade han både sin mamma och den person i Sverige som stod honom närmast. Kvar fanns bara ett testamente.

– Det blev en tid av fester och pengar hit och dit, jag ”levde livet” men det fanns sår inuti mig och jag sjönk in i missbruket. Jag åkte till Paris och brände pengar på taxi och champagne. Och sen – allt var borta.

Idag har Mikael Sirviö genomgått behandling mot alkoholberoendet och har en dröm om att sätta upp en teaterföreställning om tolvstegbehandling.

– Jag har redan förberett allt i min hjärna. Det kostar ju ingenting att drömma, säger han och berättar också att han inte helt har gett upp hoppet om att filmmanuset han skrev ska plockas fram i framtiden.

Vad hände med Indien då, åkte du någonsin dit?

– Jag har inte varit där, men jag vill förverkliga den drömmen för det lilla barnet finns i mig.