Jag glömmer varje år. De säger att det blir en getingsommar. Rädslan är inlärd från barnsben. Mamma som fäktade, jag som fäktade. Alla har sagt: ”fäkta inte! Det är då du blir stucken”. De hade fel. Jag fäktade alltid och blev aldrig stucken. När det till slut hände var det inte förrän jag var närmare 30 år. Det är nästan ironiskt att jag då låg och sov. Sticken berodde inte på rädsla – i alla fall inte min. Getingen däremot kämpade för livet mellan mina lår som mosat den när jag vände mig i en dröm. Kämpandes fastklämd i lårfett stack den mig i båda benen innan den mötte slutet. Vilken sorglig död. När chocken och smärtan lagt sig ömmande jag nästan lite för getingen.

”Kämpandes fastklämd i lårfett stack den mig.”

Längre tillbaka i tiden hade mina amatörterapeutiska kompisar döpt de stingande flygfäna till Arne. Det var ett snällt namn. Det är ju ändå bara Arne som är ute och flyger, sa de. Men han kunde ta all uppmärksamhet i en skolsal. En lärarens ord går inte att memorera när man ska planera flyktvägar utan att skämma ut sig totalt. Och följa den med blicken. Mattetal går inte att lösa i taket, på fönstret, under bänkarna. Min första uppgift på journalistutbildningen var att åka ut till Björkö och komma tillbaka med en text. När de andra skrev om vikingar, fornlämningar och affärsverksamhet på ön skrev jag om getingar. De var överallt. En riktigt jävlig getingsommar.

I dag har rädslan mildrats. Jag har konfronterat Arne, kbt:at mig själv. Lev ut ångesten, igenom den, stanna kvar. Men jag tar fortfarande till flykten ibland. Stark rädsla för getingar lär kallas spheksofobi. Jag tror ändå inte att jag var fobiker. Har jag mått illa? Inte direkt. Svettningar? Ja. Har rädslan begränsat livet? Nja. Jag fick godkänt på journalistuppgiften. Svårt att andas? Jag andades mer än normalt. Tog rädslan orimliga proportioner såsom den gör för 10-15 procent av befolkningen någon gång i livet? Kanske.

Det finns så mycket vi är rädda för. Höga höjder och djupt vatten, offentliga platser och trånga utrymmen. Spindlar, solen, fåglar och att flyga. Så många gånger min kompis har, trots ett par lugnande glas vin, hållit min hand vid turbulens. Naglarnas djupa märken i handflatan. Det finns fobier för allt. Androfobi - rädsla för män. Venustrafobi – rädsla för vackra kvinnor. Spectrofobi - rädsla för den egna spegelbilden. Monofobi – rädsla för att vara ensam. Anthofobi - rädsla för blommor. Panofobi - rädsla för allt. Det är så synd att livet begränsas, nu när det verkligen ska levas. I lust och fägring stor. När allt kommer till liv igen. Likaså ångesten. Det är högsäsong för fobier. Lev ut ångesten när den blomstertid nu kommer.