För hockeyns skull

Allt började hos skomakaren på Folkungagatan en kväll i början av januari. Då var Luis Hallner där – liggande framför honom på disken en plockhandske och en stöthandske – och talade med skomakaren på andra sidan disken, även han hockeymålvakt, om olika målvaktshandskrelaterade spörsmål: om stängningsvinkeln på plockhandsken, om vilken stoppning på stöthandsken som inte släpper igenom skott och om det är bra med en övre gjuten vadrem i benskydden.

– Om du byter plattan i plocken kommer det inte kännas nåt, sa skomakaren.

De talade också om den slutna serien i division fem där skomakaren står i mål ibland och om onsdagskvällarna i Nacka ishall där Luis Hallner är målvakt ibland, och om istiden 21.30 på tisdagar i Farsta ishall där han också står i mål.

– Är man målvakt finns det hur mycket istider i olika hallar som helst runt om i stan där man kan stå i mål. Det finns ju betydligt färre målvakter än utespelare.

Sedan berättade han mer om de här kvällstiderna på vardagarna i olika ishallar runt om i stan, i både norr- och söderort, där ett gäng entusiaster samlas – WhatsApp det vanligaste kontaktforumet – och spelar match: ingen domare, inga slagskott, inga tacklingar, inga hakningar, bara offside- och icingregeln som gäller. Någon i det andra laget släpper ner pucken vid tekningarna.

Det som förenar dem är kärleken till hockeyn, till själva spelet. Och en okuvlig längtan att varje vecka, trots den obekväma istiden, dra på sig handskar och skridskor och ruska axelskydden i balans och skrinna ut och spela match med och mot de andra som dykt upp på isen den
här kvällen. Somliga känner varandra väl. Andra inte så väl. Är det en bra dag är de tjugo personer plus målvakter som dyker upp – två femmor i varje lag. Ibland är de betydligt färre. Men varje veckodag i flera av ishallarna i stan släpps pucken i spel sent på kvällen. Av ingen annan anledning än att det är jävligt roligt att spela hockey.