Framåt tillbaka

Joel Alme reser sig från stolen i köket och går bort till fönstret till höger om honom, lyfter handtaget ur klykan på den utanpåliggande spanjoletten, stänger fönstret igen – för att visa hur det låter när det öppnas och stängs – och öppnar sedan upp det igen för att vädra.

– Barnen hör hela tiden ljudet av fönster som öppnas och stängs. Oavbrutet. Jag vädrar hela tiden. Min fru går bara runt och stänger fönster hela tiden: ”Gud vad det är kallt”. Och jag vädrar. Jag tror det är för att jag känner mig instängd, jag får ångest om det inte känns friskt. Tror jag bott i för sunkiga lägenheter tidigare, nu vill jag känna det friska.

Han sätter sig tillbaka på stolen vid köksbordet, precis på den plats där han brukar sitta med sin nylonsträngade gitarr i knät och skriva låtar varje dag medan hans fru jobbar och barnen är i skolan och på dagis.

Lägenheten i Björkhagen där han bott de senaste åtta åren – första tiden bodde de i en annan lägenhet några hus ner på samma gata – är för tillfället tämligen utplockad och nedpackad. Om bara någon månad flyttar han med familjen tillbaka ner till uppväxtstaden Göteborg efter sin tid i närförort. När han träffade sin fru bodde han i en lägenhet i en industrilokal med utsikt över Mölndalsån, kontor ovanför och under, i lägenheten en gitarr, en säng, en stor amerikansk soffa och en mängd plattor.

– Min fru vann ju ganska enkelt vart-ska-vi-flytta-striden.

”Jag tycker att närförorterna är mest Stockholm på nåt sätt.”

Han berättar att han inte ”använder sig av staden så mycket i sitt arbete”, att han egentligen kan jobba vart som helst.

– Men i Göteborg har vi min mamma och styvpappa och min frus föräldrar och vi har ett landställe där. Det känns vemodigt, jag stormtrivs ju här. När det vaknar upp så här på våren… Jag tycker att närförorterna är mest Stockholm på nåt sätt. Här känns det mer som Stockholm än vad det gör i innerstan.

Han nämner den geografiska sträckan Björkhagen-Kärrtorp-Bagarmossen-Skarpnäck och dess angränsande närhet till Nackareservatet, sjöarna på någon kilometers avstånd, idrottsplatsen i Kärrtorp med utomhusrink och tennisbanor och fotbollsplaner och den stora skogen. Han vill inte ”baktala de som bor i innerstan, men varför flyttar de inte hit ut?”

– Det där med ytor är ju lite… när vi bodde i den andra lägenheten och fick barn så bodde vi två-tre år i en bäddsoffa, jag minns det som en underbar tid. Folk förväntar sig en yta, att man ska ha det, det finns ett behov av den här ytan. Känns som det är ganska så nytt – ”jag ska ha mitt egna rum”.

Vi samtalar oss förbi Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love” som Joel Alme inte sett men hört lite talas om och dröjer kvar en aning kring filmens kärna – socialdemokraternas familjepolitiska dekret från sjuttiotalet som utgick från individ och inte familj och som skulle göra alla människor fullständigt oberoende av varandra, men inte av staten. Och hur det statistiskt nu ser ut fyrtio år senare, rörande andelen ensamhushåll och självmordsstatistiken bland unga.

Joel Alme kommer i sammanhanget – diskussionen handlar just då om äldre, om kunskap som förloras om man inte talar med äldre människor och lär sig av dem – in på resan han och hans mamma gjorde till Grekland när han var två år gammal.

– Jag tror det var tre år jag fyllde, vi bodde på ett tak i en by. Då hade hela den byn kalas för mig när jag fyllde år – jag kan önska att jag kunde komma ihåg det bättre i dag. Det familjära med glädje och fest och att man firar vem som helst. Finns nåt att fira så firar man. Och generationerna bor och lever blandat och man kan lära sig av de äldre.