Från port 53

Med tanke på att Alpis – Anders Alpsäter – hörts på inspelningar sedan 2007 kan han med rätta kallas för en veteran på Stockholms hiphopscen. Tio år efter hans medverkan på Fjärde Världens ”Riktigt snack” släpps hans debutalbum 53. Titeln kommer från en port med samma nummer.

– Jag ville utgå från tiden då pappa levde, när vi bodde i port 53 på Stövargatan i Rågsved. Allt som hände runt omkring mig från då till nu.

Går man in på Youtube eller Spotify och söker på Alpis så ser man att det är ganska mycket som hänt.

– Det finns gamla låtar som jag skäms för i dag och så är det garanterat även för flera andra rappare. Det känns som att det är många av oss som var lite struliga, eller vad man ska säga, som har vuxit upp nu och tagit oss ur all skit. Nu försöker vi peppa folk mer i texterna, i stället för att säga att du ska gå och beckna eller göra nåt brott, för egentligen är det ingen som vill göra det i slutet på dagen, alla vill bara må bra.

På 53 finns det ett återkommande antivåldsbudskap, men för några år sedan var Anders Alpsäter arg på allt och alla. Han levde självdestruktivt och sålde droger.

– Det var en jobbig period när jag bara höll på med en massa dumheter. Jag kanske gjorde en grej och fick några 100 000 säger vi, men veckan efter var jag ändå ute och ville göra nåt nytt, kollade runt och snackade med folk. Jag tror att jag var ute efter kicken och känslan av att jag hade gjort nåt bra. Jag kunde läsa om en grej som jag hade varit med på i tidningen och tänka ”vad duktig jag var, jag klarade det” fast att det inte alls var nåt bra. Jag var helt dum i huvudet.

Till slut höll det inte längre. När han råkade ut för flera stora personliga motgångar efter varandra kom kraschen. Men det blev samtidigt början på något nytt, även om det skulle ta sin tid.

– Först gav jag upp. Jag öppnade inte nån post på säkert två år och sov på soffor hos polare och morsan. Allt som jag hade gått och burit på rann över mig men efter ett tag när jag hade bearbetat det så insåg jag att det bara kunde bli bättre. Det låter klyschigt men det var verkligen så det kändes. Jag började acceptera allt och tänka positivt. Jag var på botten men mådde bra där och det var en sån skön känsla.

Lusten till musiken kom tillbaka och viljan att släppa ett helt album som har funnits där sedan de allra första låtarna. Tanken är att det nu även ska komma ut i fysisk form på cd och vinyl.

– Ja, jag måste ordna det, en limiterad upplaga. Det är kanske mest för mig själv, jag vill verkligen ha en, men jag har också många vänner och fans som skriver att de vill köpa en skiva. Jag som är lite äldre eller vad man ska säga, 30 plus, är uppväxt med album och tycker det är fett att kunna sitta och lyssna igenom en hel skiva och kolla vilka som har producerat, skrivit låtar och gästat, men kidsen lyssnar på musik på ett annat sätt i dag.

Bara några veckor efter att Anders Alpsäter släppt ep:n Med öppna ögon 2012 fick han frågor om när han skulle släppa nytt material.

– Kidsen vill bara ha mer och mer, snabbare och snabbare. Musiken är så tillgänglig för dem med Youtube och Spotify och allt i telefonerna så jag tror att de lyssnar sönder låtarna för fort. När jag var yngre och hade köpt en skiva så lyssnade jag ju inte på den varje dag, då fanns ju inte Spotify och sånt.

Kontakten med lyssnarna, bland annat genom sociala medier, är en stor drivkraft för honom. Många ungdomar skriver om hur hans musik och texter har hjälpt dem.

– Det betyder allt för mig. Om en person kommer ur sin destruktivitet tack vare det jag gör är det värt all tid i världen. Det är så kul att folk verkligen tar in det, det var till exempel en mamma som skrev att hennes son brukade spela upp ”Inga mera tårar” för henne när han hade gjorde nåt dumt.

När en av Anders Alpsäters kompisar som jobbar på ett ungdomshem berättade att han kände Alpis blev barnen eld och lågor och ställde en massa frågor. De hade sett honom på Youtube och trodde att han bodde i en jättevilla och körde runt i lyxbilar.

– Det tror att det är som i USA, men i Sverige tjänar du inga miljoner på rap. Hade jag varit på den här nivån på nittiotalet när folk fortfarande köpte skivor hade det varit en annan grej. Men det som är fint med hiphopkulturen är att alla försöker hjälpa varandra för så lite pengar som möjligt – för det finns inga pengar. Nån ska spela in en video och då är det alltid nån som känner nån som kan låna ut en drönare och nån annan som har en kamera.