Ombord på bussen stirrar jag på en man med en konstig hatt. En sådan vill jag ha. Jag möts inte av en irriterad blick, bara ett leende, för jag är så gullig. I min tjocka mössa. Den hade jag först vägrat att ta på mig, jag hade vägrat alla kläder – protesterat och fäktat. Utbrott kan knäcka vem som helst. När den stora sa ”skit i det då” gick jag till byrålådan och valde ett par prickiga tajts, en randig tröja och omaka strumpor.

Sedan ville jag bli buren nerför tre våningars trappor, trots att den stora redan hade en väska och soppåse i händerna. Hon sa att hon inte är en bläckfisk, men jag vet att hon är det. Det är bara att lägga sig platt på golvet, göra benen till gelé, se henne bli svettig och sedan växer fler armar ut. Så skönt att bli buren. Vara nära.

När vi kommer hem igen vill jag ha godiset innan maten. Godis, godis, godis, godis! Snälla, bara EN godis! Tjat kan knäcka vem som helst. Och om jag vräker i mig godis beror det bara på att jag har så snabba tänder.

Jag hjälper till med maten och är så duktig. När pastapaketets innehåll hälls ut på golvet så var det inte jag som gjorde det. Vem som gjorde det? Den stora. Vem tror du att du lurar, undrar hon och säger: ”det blir du som städar upp”. Hahaha vem tror hon att hon lurar? Vi ska ut igen. Jag vill ha snabba skor. Jag är snabbast någonsin i hela välden. Jag är en superhjälte. Den stora säger att det blir stövlar för att det är slaskigt ute. Jag lovar att INTE hoppa i vattenpölar! Jag ska bara gå i pölarna.

"Jag hade vägrat alla kläder – protesterat och fäktat.”

Jag får sitta i en vagn med en mysig filt och bli körd uppför Hägerstensåsen samtidigt som den stora flåsar bakom. Men jag tänker inte på hennes slit, för jag tänker inte så. Jag tänker att lyktstolpens lampa är solen. Ge mig solglasögonen! Det är ju mörkt ute, säger den stora. Men jag är på semester i Hornstull. Ser en speciell bil stå parkerad längs vägen. Kolla regnbågen! Vilken regnbåge? undrar den stora oförstående. På bilens bakruta såklart! Vindrutetorkaren har gjort bågar i smutsen där. Den stora ser mest skiten.

Tänk om vi kunde byta plats ibland – jag och treåringen. Att få vara liten och se världen ur ett barns ögon. Skrika ut jobbiga känslor eller studsa upp och ner av glädje. Kunna vända gråt till skratt på någon minut. Och tvärtom. Inga känslor är under social kontroll. Ha ett självförtroende som säger att jag är snabbast någonsin i hela världen. Säga saker rakt ut, fråga vad som helst, sjunga högt på ett påhittat språk. Slippa bete sig som folk.

Vara naiv och inte känna till allt hemskt som sker eller veta vad som anses vara pojkigt eller flickigt. Sakna begränsningar, fördomar och mallar. Inte tänka på konsekvenser och bara kasta sig ut, i en värld där allt kan vara ett äventyr och gatlyktor kan vara solen. Vara en superhjälte som ser regnbågar där andra ser skit.