Hemlöshetens terminologi
Textual Relations har tittat på hur politikerna i riksdagen pratat om hemlöshet, från 1970-talet fram till i dag. Det är en diskussion som gått mot en mer vetenskaplig terminologi men också mot ett större fokus på långsiktiga lösningar, som bostad och sedermera arbete. Den första förekomsten av begreppet ”hemlös” förekommer i riksdagsprotokollen 1971. Innan dess talar man förvisso om olika grupper som saknar fast bostad, men hemlöshet är då inget etablerat begrepp. Istället använder man ord som ”zigenare”, ”resande”, ”rotlösa” och ”tattare”. Man kan se en tydlig utveckling av de politiska åtgärderna, från 1970-talet till i dag.
– Det börjar med ganska primitiva åtgärder som upplåtelseskyldighet och inkvartering på 1970-talet via nödhjälpsinsatser på 1980-talet, ”insatser” och ”utvecklingsmedel” på 90-talet till ”ramanslag” på 2000-talet och ”kvalitetsrapporter” och ”nationella hemlöshetssamordnare” på 2010-talet, säger Hillevi Hägglöf.
Av detta kan man dra slutsatsen att arbetet mot hemlöshet fortskrider och utvecklas från rena krisinsatser som temporära inkvarteringar till kartläggningar och nationella samordningsprojekt.
På 1990-talet anläggs också ett mer akademiskt klingande perspektiv med ord som ”socialvetenskap”, ”forskning” och ”statistik”. Det fortsätter in på 2000-talet.
– Politikerna använder fler vetenskapliga ord, från 1990-talet och framåt. Men ett vetenskapligt språk betyder inte nödvändigtvis ett mer vetenskapligt eller bildat perspektiv, säger Hillevi Hägglöf.
Den viktigaste förändringen i diskussionen om hemlöshet, menar Textual Relations, är fokuset på bostäder och bostadsmarknaden som kommer i början av 2000-talet. Man talar om vräkningar, ordinarie-, reguljär- och sekundär bostadsmarknad samt utestängningar från bostadsmarknaden. Under 2000-talet uppkommer också en nollvision om hemlöshet.
– Det blir tydligt att politiken för att stävja hemlöshet till en början främst handlar om nödlösningar och att den genomgått en mognadsprocess. Det har tagit ett antal år av nödlösningar för att skapa en mer stabil politik och åtgärder som är hållbara över tid, säger Hillevi Hägglöf.
40 år av hemlöshet – ord för ord
1970-talet
På 1970-talet talar man mycket om flyktingar i relation till hemlöshet. Ord som ”svälthot”, ”krigshändelse”, ”ödeläggelse”, ”tragik” och ”krigsskada”, det vill säga orsaker till hemlöshet är tongivande. Andra viktiga begrepp under 1970 är upplåtelseskyldigheten, vilket avser statens skyldighet att upplåta bostäder åt hemlösa. Även hjälpprogram och inkvartering är viktiga ord under denna period.
1980-talet
Under 1980-talet utökar man diskussionen om insatser mot hemlöshet och man gör det med ord som ”katastrofbistånd”, ”bidrag”, ”biståndsbehov”, ”nödhjälp” och ”omfattande nödhjälpsinsatser”. Man pratar fortsatt mycket om flyktingar. Vidare pratar man förklaringsmodeller till hemlöshet.
1990-talet
På 1990-talet blir diskussionen mer vetenskaplig. Begrepp som ”socialvetenskap”, ”forskning” och ”statistik” får större plats. Begreppen kring hjälpinsatser förändras också. I stället för att tala om ”bidrag” eller ”inkvartering” som man tidigare gjort pratar man om ”utvecklingsmedel”, ”insatser” och ”projekt”. Härbärgen blir för första gången ett viktigt ord i relation till hemlöshet. Andra viktiga begrepp är ”psykisk sjukdom”, ”uteliggare”, ”utslagna” och ”bostadslösa”.
2000-talet
Under 2000-talets första decennium är socialvetenskap fortfarande aktuellt. Man börjar dessutom prata om arbetsliv. En annan viktig diskussion under 00-talet är ”rätten till fast bostad”, ”egen bostad” eller ”reguljär bostad”. Politikerna pratar också om vräkningar – om att motverka vräkningar, kartlägga dem och förebygga dem. Viktiga begrepp för insatser mot hemlöshet är ”anslag”, ”ramanslag”, ”utvecklingsmedel” och ”lokala insatser”. Man börjar dessutom prata om hemlöshetsproblematiken och hemlöshetsstrategier, och för första gången dryftas frågan om en nollvision om hemlöshet.
2010-talet
Under 2010-talet (2010-14) är hemlöshetsproblematiken fortsatt omdebatterad. Man pratar också om ”utländska hemlösa”, ”typisk hemlöshet” och ”hemlöshets-situationer”. Även bostadsmarknaden är ett tungt ämne. Där talar man om den ordinarie och den sekundära bostadsmarknaden och utestängning från arbetsmarknaden. För första gången börjar man också prata om baskonsumtionsvaror, till exempel livsmedelsprodukter. Begrepp som ”kvalitetsrapporter”, ”samordnare” och ”nationell hemlöshetssamordnare” introduceras. ”Nollvision” är ett fortsatt viktigt begrepp, liksom ”kartläggning”. Ett nytt begrepp är ”jämförelser”.
