Hemma i Årsta

Det är bråda dagar för Iiris Viljanen.

I år har hon släppt två skivor: den något smalare pianoskivan Kiss me, stupid & 7 more solo piano pieces från i våras, liksom det varsamt orkestrerade popalbumet Mercedes – en av senhöstens mest kritikerrosade, svenska skivor. Dessutom medverkar hon i Uje Brandelius hyllade föreställning Spring Uje, spring vid Stockholms improvisationsteater.

I sina poptexter skildrar Iiris Viljanen allt från ångestproblematik och PMDS till den älskade huskatten Mercedes, som också fått namnge popskivan, dödsryckningar med en exakthet som fått de mest svårimponerade kritikerna att höja henne till skyarna.

”Jag måste skriva för att må bra.”

Iiris Viljanens låttexter är som små tonsatta, aviga noveller. Det är aldrig en upphöjd verklighet som besjungs, snarare vardagens baksidor. Det dråpliga, det där som kommer på köpet, det småsinta, det kantiga. Livet, så som det är – vännen som blir sjuk, att gråtcykla från jobbet, att känna sig ful.

På skivan Mercedes ägnar sig Iiris Viljanen ofta åt en slags rytmisk pratsång på österbottnisk dialekt. Singeln ”Årstavikens strand”, om en flyktig kärlek på upphällningen, är en slags rap. Det låter som att hon vräker ur sitt inre. Associativt, ärligt ­– aldrig tillrättalagt. Sammantaget är ”Mercedes” en slags musikalisk dagbok. Texterna är, som hon själv säger, självupplevda.

– Jag skriver musik för min egen skull. Jag måste skriva för att må bra. Genom att göra en låt kan jag skapa fin musik, en fin sak, av ett minne som kanske är jättehemskt.