Har skaffat franskt bankkonto och kort för att underlätta löneutbetalningen och inte få allt i cash för ”man bränner pengarna snabbare när man har kontanter”. Och för att man måste ha det för att få skriva på ett hyreskontrakt. Jobbar på en sportbar i Montparnasse. Åker Uber hem på nätterna. Eller hyr en elektrisk cykel via en app om det inte är för sent. Har framtidsplaner. Ska hem över jul men tillbaka sedan och läsa B-kursen och fortsätta på sportbaren och lägenheten har de till juni månads utgång och då är det ”lika bra att stanna tiden ut”. Sedan jobba hemma några månader. Sedan tillbaka igen. Sedan läsa klart det som släpar här hemma, sedan tillbaka. För ett riktigt jobb och återstoden av livet. Är planen. För tillfället. När jag frågade henne hur man äter elefanten – åsyftande en kanske för långt framdragen drömhorisont och hur det kan förvilla och snäva till det – gissade hon fel. – En tugga åt gången. Hon skrattade. Jag berättade om alla uttröttade Navy Seals som också svarat fel. Sedan la vi på.

Hon har svarta Doc Martens. Och för stora tröjor ibland hon fått av mig. Kavaj. Jeans med hög midja. Utsvängda. Kanske en svart rock emellanåt. Avslutar alltid sina mess med två hjärtan och undrar alltid om jag är sur på henne om jag glömmer att svara med två hjärtan i slutet av mina svar. Tycker om handväskor. Läste Pär Rådström som jag skickade med henne en eftermiddag på La Coupole när hon brände det sista av studielånet på en lunch hon inte hade råd med så jag fick swisha lite nödmynt. Hittar i Metron. Har köpt ett par AirPods men har dem aldrig när hon åker tunnelbana eller går hem på kvällarna.

Föredrar vitt vin. Lyssnar på Mama Cass. Går ensam på bio mitt på dagen. En gång promenerade vi hela femte avenyn upp från Washington Square Park och stannade på Godivas och köpte chokladdoppade jordgubbar och sneddade sen över gatan in på Tiffanys. Hon hade läst Truman Capotes bok tidigare samma vår. Köper dyrt smink. Exklusiva hudkrämer. Foundations.

Hon ringer ibland från Paris. Har hört henne köpa frukost, dirigera taxibilar och fråga efter vägen i tunnelbanan på nylärd, lite vinglig franska.
Stadsljud i bakgrunden. Människor. Prat. Trafikbuller. Det där interurbana suset som alla avstånd bort härifrån förser sig med. I en värld som nu tar sig in och de tar sig ut i och man sitter där och lyssnar till ljudet av deras värld, från en annan plats, i en annan tid, och insikten sköljer sig in. Att nu är det de som vänder upp mot världen. En utblick breddas, en annan börja snäva in, smalna av. Hon ringer ibland från Paris.