Hörda röster

När Gatans kör uppträdde helt oannonserat på Odenplan en onsdag i slutet av oktober 2016 hade Irene Petterson sin svarta hatt på sig och gjorde ett litet solonummer i Cornelis Vreeswijks ”Brev från Kolonin”.

– De märkte att jag tyckte om den låten. Jag har ju varit så mycket på kollo, från det jag var fem år gammal till… ja, jag minns inte. Så jag kunde ju verkligen se texten, liksom, och så gillar jag Cornelis. Jag tror att de kände att den låten liksom ”blev min”.

Som alla andra hittade Irene Pettersson kören via en lapp i Situation Sthlms försäljarcafé där ett produktionsbolags sökte sångintresserade till dokumentärserien Gatans kör.

– De senaste åren har jag känt att nåt saknats i mitt liv, sen när jag började i kören har jag fattat vad det var – du vet, man har krånglat in livet liksom i en stickning där man stickat sig förbi felen men inte vet riktigt vad som är rätt, var man ska börja om. Det är det här jag saknat, det här jag behöver.

Vad är det du saknat?

– Musiken, skapande av musik. Den här gruppsamvaron, att man är två eller flera. Det är häftigt med kören. Jag växte. De här veckorna fick jag mycket kraft ifrån. Jag har varit på alla körtillfällen.

– Det kändes rätt direkt när jag kom dit, när Rickard sa att man ”fick vara ful” när man sjunger, då tänkte jag: ”Japp, det köper jag”.

Musiken har alltid varit en viktig del av Irene Petterssons liv.

– Under hippietiden gick jag alltid omkring med en flöjt och spelade, improviserade. Jag var ju bara typ tretton år då och sprang runt på Gärdesfesten med min flöjt.

Att det hela skulle filmas och visas i TV var ingenting hon bekymrade sig särskilt mycket över.

– Kanske första och andra gången att jag tänkte på det, men jag var så inne i det vi skulle göra att jag kopplade bort det. Jag kände att det var människor som jag kan vara mig själv med.