Höst med svart flor

Med budet om reporter Jan Lindströms död precis när vi körde från sol till skugga under det sakta sönderfallande taket ovanför leden under Slussen var det första gången i mitt liv som jag fick ett dödsbud rörande en person jag haft en egen relation till. Jag har och har haft det som jag tror många andra i min ålder – föräldrar som är i livet, mor- och farföräldrar som sedan några decennier svävar i en minneslund någonstans, barn som är friska och just börjat peta i vuxenlivet.
Inga riktigt nära vänner har dött. Inga arbetskamrater. Inga nära släktingar som jag hade en fristående, etablerad, egen och djup relation till.
Men nu är det ändrat. Nu när consiglieri Lindström knackat sin sista byline.
Nu känner även jag till den där matta kulören, hör den dovt sakrala tonen, förnimmer det dröjande i den definitiva smaken. Och även om jag inte visste vad jag hade att vänta kan jag inte påstå att det föreligger någon egentlig förvåning.
Men döden har, utan att jag kanske tänkt på det, med tiden då och då lämnat något vykort på hyllan jag som hastigast ögnat.

Det var det där med spelkorten jag inte kunde glömma.
De hade suttit och lekt i den lilla lekparken mellan radhuslängorna med en kortlek. Två smågrabbar, förskoleåldern. Sextiotalet hade precis blivit, eller var på väg att bli, sjuttiotal. En mamma öppnade en ytterdörr, mat stod på bordet, kortleken de lekt med rafsades ihop och en av pojkarna skulle bara springa over gatan och in till sig för att äta.
Leken skulle bara ta en kort paus.
Personen som berättade detta för mig – vi var klasskamrater en period, umgicks också en del i tonåren – återkom till den här historien flera gånger, minns jag. Och det var alltid den där bilden av de virvlande spelkorten som stannade kvar. När jag hörde om det första gången hade det säkert gått tio år sedan händelsen.
Men spelkorten virvlade alltjämt i luften över bilarna på den där tysta och rätlinjiga radhusgatan.
För han hade blivit sittande kvar i lekparken när kompisen sprang hem, och var tillräckligt liten för att inte kunna nå med blicken över de parkerade bilarna.
Han mindes därför bara liksom klippbilder av det nu i efterhand, syn- och ljudminnen – som ljudet av en hastigt inbromsande bil, den stumma dunsen av en mjuk och helt oförberedd barnkropp som kolliderar med ett fordon.
Och sedan synen av spelkorten som yr upp i luften som ett mindre fyrverkeri och sakta börjar dala ner. Han minns att han tänker: Varför kastar han dem så där, vi ska ju leka med den efter att han ätit…
Sedan en bildörr som öppnas, en ytterdörr slås upp – och verkligheten som trycker sig in i skeendet och spelkorten som aldrig riktigt landar.
Jag minns att jag sedan jag hörde berättelsen första gången aldrig kunnat glömma det där med spelkorten, den bilden. Eller tanken på hur det påverkar en att döden blir en del av verkligheten innan man ens gjort livet begripligt för sig själv.

Det ryktades att Benny Dansk sett en hand med armbandsur en gång som fallit ut lite vid sidan av båren.

Två ungdomar på ett avstannande godståg mitt i vintern, förlästa på Woody Guthrie och dagdrivarromantik, som råkade välja ett som gick åt fel håll och inte stannade på fyrtio mil. En av dem påträffades svårt nedkyld under en presenning av några jobbare som skulle lossa lasten. Och kunde berätta att de varit två men att den andra personen fallit ner mellan vagnarna i ett försök att öppna en täckt godsvagn.
Han bodde några gårdar bort.
Jag minns hans mamma. Svartklädd. Närmast vacklande av sorgen kom hon med det slocknade ansiktet vänt mot marken på väg till affären. Hennes blick alltid riven av saknad. Jag kände alltid en sorts skuld när jag såg henne – att alla våra andras unga liv fortsatte, medan hennes son för evigt var stöpt i den ungdomstid där han förolyckades.
De äldre barnen på gården visste hur likbilen såg ut. Det tog ungefär 19 sekunder så stod alla snorungar i närområdet och glodde och väntade på att de skulle komma tillbaka nedför trapporna med den täckta båren och att de kanske lagt lakanet lite slarvigt så fick se en skymt av liket. Det ryktades att Benny Dansk sett en hand med armbandsur en gång som fallit ut lite vid sidan av båren.
Likbilen skickade in sin täckta bår på lättmetallskenorna och slog igen dörrarna och rullade ut och bort mot sjukhusets kylrum. Vi återgick till den meningslöshet eller djävelskap vi innan döden snabbt avbröt oss hade ägnat oss åt.
Allting fortskred. För oss.
Och för någon annan stod en del av livet sedan dess för alltid stilla. I tålmodig väntan.