Ibland klädde han ut sig för att anonymt kunna härja runt på olika fält och utföra trolltyg. När människokvinnor tog för mycket plats på logen, dansandes till spelmännens musik, brukade han grymta ”hora” och sånt där som de förtjänade. Rädslan och hatet växte i honom i samma takt som svamparna sköt upp ur marken. Han såg så många hot mot hans skog med spegelblanka sjöar och stjärnklara nätter. Han tyckte sig se krusningar på vattenytan och stjärnor falla. Han kände sig trängd i grottan och trollmor hade lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen. Tänk om guldet minskar i bergens salar, och troll visste att oknytt ville dit det är guld och gröna skogar.

Oknytten kom från fjärran främmande skogar. Fjärran var inte längre fjärran för nu var fjärran här. Tommy såg en ”fientlig och aggressiv anfallsstyrka” när han tittade bort mot bergssluttningen där oknytten satt och höll upp hjärtan framför sig. De hade vandrat över de brantaste av berg och tagit sig över de djupaste av sjöar, men här fanns det inte plats, det var för många träd! I den skog oknytten kom ifrån fanns det få träd, många hade mejats ner. Oknytten visste hur det var där, för de hade varit där, men Tommy visste bättre. Stoppa dem vid skogsbrynet! Kasta ut dem, kasta död på dem! Inga oknytt på våra stigar! Tommy hade läst vad människobyn långt till höger om trollskogen hade skrivit. Han tog informationen och trollade lite extra med den, och det var inte längre bara Pomperipossas näsa som växte – troll har stora näsor. Men det var inte lätt att vara ett troll, det ska gudarna veta. Och vad ska hända med flickorna, undrade Tommy. Våldtas? Tommys vrål ekade mellan tallarna, samtidigt som han gömde sig bakom sin mossiga sten. Att hans egen sort ibland brukade lura in kvinnor i sina berg och bergta dem, det blundade Tommy för. Sådant gör bara väsen från fjärran. Oknytten borde våldtas, också älvorna med deras kärleksbudskap och kvinnorna som tar plats. Eller skogsrået som lockar, hon fick väl skylla sig själv.

Oknytten var brottslingar, hördes Tommy bullra genom trädnätet. Han var hungrig, men möttes först av skogens tystnad, för man ska inte mata trollen. Men sedan kom svaren och Tommy duckade för dem, försökte förminska källan och dränka budskapen. Även om källorna krossade hans argument under stora stenar så var det de som var korkade. Fler troll anslöt, fyllde trädnätets rader. Fler började tro på sagor och sägner. Trollskogen ruttnade. Vart var de på väg? I Tommys värld gick skogen under, men det gjorde den inte – det var bara han som sjönk djupare ner i det stinkande träsket. Trollen ville vara stora som jättar, men egentligen var de små. Gyttjan nådde honom upp till bröstet. Snipp snapp snut, sagan var inte slut. Det är inte bara trolltyg i tomteskogen.