Och några gånger har jag faktiskt sett gubbgäng med Eddie Merckx i drömfångaren som sitter där vid något av uteborden och pustar ut i sin glåmiga lycra och längtar bockstyren och landsvägsmil som susar mot däckgummit. Dock helst sommartid. Bra spellistor. Mycket The Beatles senast. Obegripligt egentligen hur bra de var, hur bra låtarna var, hur bra de sjöng och spelade, hur först de var och skapade mycket av det vi i dag har som ramverk för hur vi förhåller oss till pop- och rockmusik.

Som jag satt där pingade telefonen till, en flash att nån klunsgök twittrat – med anledning av Neil Youngs retirerande från Spotify i protest mot Joe Rogans podd – att Yoko Ono hotar med att lägga upp sin musik på Spotify om de inte tar bort Rogans podd. På tal om The Beatles. Och att gå sin egen väg. Dadaisten Yoko Ono – som jag och fotograf Sandberg mötte på Götgatan en gång för ett antal år sedan, bärande på en trave hattaskar på väg mot en parkerad svart limousin.

Ett Fluxus-verk så gott som något. TV-apparaterna där på fiket står alltid på utan ljud, visar oftast något giro som trampar sig uppför en bergväg, en närmast obegriplig och ljudlös pantomim på två hjul med begeistrade åskådare som springer i vägen och följebilar och kameramän hängande vårdslöst bakpå motorcyklar och budskap och hälsningar till cyklisterna klottrade på vägbanan med färgglada kritor. Begriper aldrig vem som leder. Eller att de vågar åka så tätt i klunga nedför berget sedan.

Senast jag var där hade min bordsgranne – sedan långt före pandemin tillhör förmiddagar och eftermiddagar här de flyktiga kontorsnomaderna, lunchtimmarna de med fasta arbetsplatser i närheten som behöver äta – sin hund liggande bredvid sig på en hopbylsad jacka. Liten och brunsvart. Blank i pälsen. Tyst. Orörlig. Låg bara där på jackan och sov medan matte och hennes kollega, en jämnårig man med gles skäggväxt och politiskt korrekta dekaler på datorn, diskuterade huruvida hennes samboavtal var att räkna som tillräckligt skyddande i det nu uppkomna läget. Lyssnade halvhjärtat. Skrev mest. ”Eight days a week”. Hunden rörde lite på sig, hoppade ner från bänken, tog några steg under bordet, vände tillbaka igen och lyftes upp av matte och lades tillbaka på jackan.

Det slog i dörren. Ett sällskap på en handfull personer kom in och började skrapa med bord och stolar för att ge plats åt alla och snart satt de där med sina måltider och servetter och bestick och begick lunch. Ytterligare ett mindre sällskap kom in. Kikade runt. Tyckte det såg fullt ut, var på väg att vända. När hon i kassan kom runt hörnet och tittade vänligt men uppfordrande över borden och lät blicken svepa över oss som suttit där hela morgonen, på våra sedan länge urdruckna koppar och ekande tomma assietter. Jag kollade klockan. Några minuter i tolv. Mina bordsgrannar slog ihop sina datorer. Jag gjorde detsamma. Likaså de två unga männen på borden bredvid varandra mittemot. Dags att stämpla ut och lämna plats. I väntan på cyklisterna.