Folk säger lite självgott ”jag åker aldrig på charter”, som att det gör en till en lite bättre människa. För att åka på charter betyder att vara en del av den stora flocken. Att allt dessutom är färdigpaketerat förstör vår image som tänkande initiativrika människor. Vi vill vara unika, någon som inte följer efter John. Inte vill man erkänna att det kan vara soft att ligga på en solstol, äta glass varje dag för ”vi har ju semester” och köpa ett par Ray-Ban och efteråt klaga: de var ju fejk! Att lämna hjärnan hemma lite, ta en paus från vardagsstressen, strö lite lyx om sig och på sig. Festa till det, vara mer fri och ”det som händer på Mallis stannar på Mallis” och få lokalborna att klottra ”Staden tillhör invånarna, inte turisterna” på en husvägg. Ja, en veckas lugn och ro utan att behöva använda hjärnan en enda gång. ”Vi fick höra att stranden låg bredvid en vulkan, men när vi kom dit fanns det ingen lava, jag är ganska säker på att det i själva verket bara var ett berg.” Vem vill förknippas med sådan dumhet? Ingen vill vara Stig-Helmer.

När jag under den månad ”då alla stockholmarna lämnat stan” cyklar förbi Slottet uppstår vissa möten med turister. De går i cykelbanan med fotande mobiler och är förvirrade i korsningar, ofta fortfarande med en papperskarta. Och de går långsamt, till synes utan mål eller något viktigt att göra. Fy. I Stockholm går vi helst snabbt. Det fick jag lära mig redan på mattelektionen på högstadiet i Norrland. ”Hur mycket snabbare går en stockholmare än en öviksbo?” Jag adderade siffror, multiplicerade tid, dividerade steglängd, löste en ekvation och kom fram till att folk i huvudstaden hade mer stuns i stegen. Om det inte var en turist.

En dag under den månad ”då alla stockholmarna lämnat stan” vandrade jag och en vän längs Strandvägen och funderade på ett glas vin. Men vi passerade bar efter bar på soliga bryggor och sa gång på gång: ”för turistigt”. Som att det inte skulle kunna vara intressant att prata med någon från Kina – den snabbast växande turistgruppen i Stockholm. Eller med ryssarna, som spenderar mest semesterpengar i Sverige. Eller med naturälskande tyskar som spenderar hälften så lite – 574 kronor per dygn. Eller med någon som kryssat hit, de är rekordmånga och orsakar inlägg på Facebook: ”Fy vad det känns läskigt att cykla Stadsgårdskajen numera”. Den som klagar har det bra. Och den som klagar för mycket har sett för lite. Vi borde blanda oss mer. Många påstår ju att de vill uppleva nya kulturer när de reser. Kanske vi bör turista lite i vår egen stad, vandra en stund i en takt som inte dyker upp på en mattelektion och vara lite ”fel” ibland. Och hur ska turister som vill undvika turister uppleva vår kultur om vi också undviker turister. Vi bör känna oss stolta över att de kommer just hit, och när vi själva reser kanske vi inte bör lämna hela hjärnan hemma.