Inte långt från ett kontrakt
I den stora ettan är väggarna fyllda med tavlor, på fönsterbrädorna står ett och annat loppisfynd och på golvet ligger en röd matta som matchar den röda tv-bänken i plåt.
– Det är lite industikänsla över den, det gillar jag, säger Per Röhne. En del möbler hade jag kvar sedan förut, har haft mitt bohag hos min syrra. Hon har hjälpt mig mycket.
Han berättar att han via Arbetsförmedlingen nu ska gå en fyra månader lång datakurs.
– Meningen är att jag ska bli produktiv igen, det var ett tag sedan.
Det var fyra år sedan, då jobbade Per Röhne som fastighetsskötare och bodde i tjänstebostad. Men företaget gick i konkurs och han förlorade både jobb och hem.
– Jag stod på gatan ute på Värmdö, och det var helt fel kommun att vara hemlös i. Jag blev flyttad hit och dit, och jag fick höra att där skulle jag aldrig få en egen bostad, att man måste ha stått i minst femton år i kön. Jag stack ifrån Värmdö och bodde på gatan utan social hjälp, men jag hade tidningen tack och lov, försörjde mig på att sälja Situation Sthlm.
Efter en tid kom han in på Stockholms stads socialtjänst Enheten för hemlösa.
– Då började något hända och nu sitter jag här, säger han, för att göra en lång historia kort.
Under uppväxten bodde han på den här sidan av stan: Södermalm, Hagsätra och Skärholmen. Men han spenderade somrarna på Öland, där hans föräldrar hade lantställe.
– Där var jag ofta ute i naturen med min far. Han lärde mig om botanik, natur och djur. Framförallt om insekter. Idag finns det inte samma urval av insekter som när jag var liten, fjärilar till exempel. Det är precis som med Östersjön, den är inte heller som när jag var liten. När man badade och dök runt med cyklop såg man mycket på havsbotten – det gör man inte idag, vilket är läskigt.
Per Röhne är ofta ute i naturen idag också, har nyligen plockat svamp i skogen bortom Drevviken, som ligger nära hans bostad. När löven faller från träden kommer han från balkongen kunna skymta vattnet bakom träden.
Per Röhne minns också hur hans pappa brukade få besök av amerikanska kollegor på Öland.
– Pappa var militär, jobbade för FRA med radiospaning, sånt som är aktuellt idag också. Det kom många amerikaner på besök, det va lite skumt och jag fick lära mig att säga: How do you do? Jag tyckte att det var roligt.
Själv blev Per Röhne så småningom hippie och ”anti-militär”.
– Men han var väldigt tolerant min far, säger Per Röhne. Jag sprang på ungdomsgården Fyran och rökte brass. Det brukar ibland sägas att brass är inkörsporten till tyngre droger, men jag tror inte att det är själva drogen, jag tror snarare att umgänget är inkörsporten. Så va det för mig: umgänget, nyfikenheten, okunskapen, och till slut satt jag där med kallt stål i armen, som man säger. Idag känns det ganska enkelt att vara drogfri. Jag har substitutionsbehandling, vilket hjälper, men det handlar nog också om åren – jag är 57 år nu och har väldigt svårt att se att jag skulle börja igen.
”Jag läser mycket, har bokhyllorna fulla. Det är som att fly in i något, en historia. Det är avslappnande att läsa skönlitteratur. Men jag läser annat också, allt möjligt, mycket historia.”
”När jag var 16-17 år och flyttade hemifrån fanns det lägenheter överallt, så jag har bott på många ställen i stan. Då hade man ingen aning om vilken brist det skulle bli av lägenheter i framtiden.”
”Jag har börjat fota, vill fördjupa mig mer i det. Jag har skaffat ett makroobjektiv så att jag kan gå ner på djupet och kanske börja fota de riktigt små sakerna, insekter till exempel.”
