”Jag har en positiv grundkänsla”
Var finns poesin i dagens tillvaro? Tja, varje månad i Situation Sthlm. Direkt från gatan kommer till oss alla en lyrik, skapad av hemlösa människor i Sveriges huvudstad. Vad är det som gör att hemlösa människor, i det sociala utanförskap de befinner sig, uttrycker sig i poesins form? Det är ibland vreden över tillståndet, ibland iakttagelser av levernet runtom, ibland faktiskt kärleken till livet hur det än ter sig.
I varje nummer av Situation Sthlm finns dikter av hemlösa personer. De speglar innerst en känsla av längtan efter hemhörighet, redan sviken eller ännu blommande. Här presenterar vi den första av tre av tidningens återkommande poeter: Lena Freij, 54 år.
Lena Freij svarar i telefon att hon ligger till sängs med lunginflammation. Hon går på en penicillinkur och känner sig litet febrig. Hennes röst är hes. Vi tar oss till henne utan problem, eftersom hon ligger på härbärget Grimman, Maria Prästgårdsgatan, där alla gäster eller klienter är hemlösa även om de inte har lunginflammation.
Det är inte helt lätt att komma in på Grimman, eftersom gästerna eller klientelet anses ha rätt till sekretess. Genom en glasruta umgås vi med en vakt som säger att vi får väl ringa så att Lena Freij kommer ut i porten. Vi säger att hon ligger i lunginflammation och han rycker på axlarna. Men vi har tur. Ställets föreståndare kommer ut genom den inre, mycket låsta, dörren. Vi förklarar vårt ärende och hon säger att vi kan komma in i konferensrummet så ska hon säga till Lena Freij att vi är där. Medan vi väntar kommer en matvagn från cateringbolaget ISS. Jag säger till budet att ISS för mig är en rymdstation, men han säger att han inte förstår vad jag menar.
När Lena Freij kommer in i det lilla konferensrummet har hon en plastskål med någon sorts paj i. Hon frågar om hon kan käka medan vi snackar. Redan när hon var en lite flicka skrev hon i poesiböcker. Hennes utblick var fylld av förhoppningar och ljusa vyer av framtiden. Men i sena tonåren hade hon en liten lägenhet fylld av knarkande unga killar som förde henne in i en helt annan värld än barndomens. Ändå har Lena Freij aldrig förlorat sin förhoppningsfyllda syn på tillvaron.
– Jag har en positiv grundkänsla, säger hon.
Ett antal dikter har hon fått liksom injicerade via amfetamin, speed. Men när hon läst dem efteråt har de egentligen aldrig varit särskilt bra. Det som varit bra för henne är relationen med mannen Ronny. Hon har skrivit många kärleksdikter till honom. Det är han som plötsligt kommer in i konferensrummet i upplösningstillstånd och ropar att Lena måste börja packa. De ska bli utsparkade från Grimman klockan ett. Lena säger:
– Jag klarar inte av det. Jag har lunginflammation.
Ronny säger att han inte heller orkar sova i en portgång i natt. Han har ont i levern. Men det finns inget att göra. De måste börja packa. Dagen efter får jag vet att de båda fick stanna på Grimmans boende. Deras socialhanterare ordnade en förlängning med någon natt. När jag talade med Lena Freij senare sa hon att hon just tagit sin sista penicillintablett.
Det här är en dikt skriven av Lena Freij:
Jag skulle hälsa på dig
men då hade du gått ut.
Det var faktiskt ganska tråkigt.
Jag tänkte prata litet med dig
om att Janne just gjort slut.
