Konstnärerna med paletter

Blått, tänker ljusblått. Vita små molnstrimmor, och svarta moln någonstans. Vad finns bakom den ljusblåa himlen? Svart, svart så svart fast det finns ljus som tränger sig igenom ändå.

Hm, vad pratar jag om? Svart är avsaknad av ljus och vitt, ja det är bara ljust utan något innehåll, mig. Samma sak, men vilken kontrast. De är ändå varandras motpoler som allt i denna värld, motsatser.

Blandar man olika färger de man hittar ser man inte bara livet ur mitt perspektiv. Du finner en reell verklighet, skit behöver inte vara en färg utan kan vara så färglös som vitt. Den bländar en i ögonen och där tog förståndet vägen. Den vägen är svart men det lilla ljus som ändå lyser, ljuset och gör att vi kan se det svarta gör ingen klokare. Refererar till Nazismen där Hitler sprutar hela landet fullt med svart sörja som dödade fler än många, det vet vi men förstår vi? Ser vi falskheten när den väl infinner sig? Hitler, det lilla ljuset som förförde ett helt land, en värld och än idag fast 75år har förflutit sen dess har han inverkan på många.

Tänk en bäck, klar och genomskinlig, man ser vilka/vad som simmar omkring. Dagen kommer då även den lugnaste lilla bäck blir upprörd. Ett mörker sänker sig över bäcken. Det bli mörkt, så mörkt att inte näckrosorna syns. Vi ser det som får oss att tro det är ljust. Svart är fortfarande avsaknad av ljus. Bäcken blev och är än idag grumlig.

Mitt liv är bilder av det jag ser, jag förstår inte det skrivna ordet och har kommit på att det är en annan del i min hjärna som får mig att agitera som Hitler him self. För en sak jag ändå tycker är ganska meningslös. Meningslös på grund allt hat, rädsla, aggression. Rädsla är grunden till hatet och aggressionen blir vår borg. Varför, ska jag gå i strid med någon person? Är jag falsk, grumlar jag bäcken? Nej men mitt motto är något jag inte kan påtvinga andra. Alla får tycka som de vill, ömsesidigt. Alla får göra vad de vill så länge det inte skadar någon, varken människor, djur eller natur. Utanförskapet har gjort mig till en väldigt bra åskådare, genomskådare och gett mig erfarenheter och fortsätter ge mig dem, så att när mitt liv är slut då är sista bilden i mitt huvud tagen och en del av dem förmedlade som nu.

 Det är bättre att simma så långt från bäcken som möjligt

Ett liv i bilder betyder också att jag behöver hinna se dem i ett samtal, annars blir det ordens och intelligensen som korar en vinnare. Jag tycker inte om att vara en vinnare på det sättet, det får folk att bli arga och tappa ansiktet. Oj, men det var inte förmätet sagt/menat av mig, det är bara det cyniska här i livet. Men livet har fått mig att inse att det är bättre att simma så långt från bäcken som möjligt. Äkta ljus är det jag behöver, en måne, inte en fin ficklampa driven av utkörda batterier. Och vem har rätt? Det förändras hela tiden med tidens gång. ”Vem har rätt om ingen gör fel” som Plura, Eldkvarns sångare sjöng i en av deras låtar på Sveriges i särklass bästa skiva genom tiderna. Vilken får ni själva lyssna er fram till, eller googla på om ni så vill. Allt jag vill är få en bild av en egen hållbar solid äkta kärlek. Den är den svåraste att finna.

Rött som vin, som blod, kärlek och liv. Rött är en av de djupaste färgerna jag vet. Det röda blir lila om man blandar med blått. Vackert lila i olika nyanser, allt är upp till oss själva. Lila är färgen som inger harmoni, det harmoniska av att vara fredlig, kärleksfull, lycklig, seende och fredlig. Det blåa och röda, alla färger även de har en mörkare och ljusare ton. Det är konstigt nog svart och vitt, de som inte existerar utan varandra som gör allt ljusare och mörkare, klarare och grumligare. Och läser du allt en gång till kommer du förstå att det är du som är konstnären med paletten som blandar färgerna.