Kroppstrotsare

– Jag har inga problem att förstå hur livet kan utvecklas, hur det känns, och skavet i att vara människa. Jag härbärgerar så många berättelser inklusive min egen.

Stina Wollter har knappt hunnit sätta sig vid bordet innan hon dragit in oss i ett samtal om att vara människa, vilka som får synas och hur de får synas. Och om alla de berättelser hon får via sitt radioprogram Söndagarna med Stina, där hon varje vecka träffar en person som har något berörande, vardagligt eller häftigt att berätta.

– Min dolda agenda är att människor ska få syn på varandra, säger hon. Det händer också något i mig själv varje gång, programmet är mitt eget vuxenuniversitet.

Hon berättar att hon i nästa program ska prata människovärde med Amos Makajula, som i Uppsala kallas för ”den glada busschauffören”, och att hon i förra programmet träffade hypnotisören Ulf Sandström.

– Åh! Vet du vad som hände i söndags? utropar hon plötsligt. Under den intervjun fick han ett meddelande på sin Facebook: ”Hälsa Stina från kvinnan med pelargonierna”. Jag visste precis vem hon var!

För fem år sedan kom en kvinna med rullator till Stina Wollters utställning i Rättsviks konsthall. På rullatorn stod en bricka med fem små pelargoner. Kvinnan berättade att när hennes man hade dött fick hon tröst av att lyssna på Stinas program i radion. Därför hade hon drivit upp pelargonsticklingar till henne. Kvinnan räckte över dem och när vernissagen skulle starta meddelade hon att hon skulle gå hemåt igen, hon hade ändå aldrig förstått konst.

– Jag sprang efter henne och sa att om hon hade kommit för att träffa mig måste hon se min konst, den är ju mitt liv. Jag tog tag i rullatorn och släpade in den med henne efter, berättar Stina Wollter.

Två timmar senare var kvinnan fortfarande kvar, hon kom fram och sa: ”Nu förstår jag konst”.

– Jag brukar pratar om henne när jag föreläser om bildseende och om att stilla sig inför konsten. Jag har inte glömt henne. Hennes små skyltar intill pelargonierna vittrade bort, men tre av fem pelargoner lever fortfarande. Jag har tagit egna sticklingar av dem och en har mamma på sitt demensboende. Och så kom ett meddelande nu fem år senare, hon lyssnar fortfarande.

Stina Wollter har arbetat med radio i nästan hela sitt vuxna liv, men hon berättar att hon och hennes producent på Sveriges Radio har jobbat tillsammans i tio år och att allt började med att de hamnade i samma hiss.

– Det är ju en skum grej att stå i en hiss och när hon tog upp en godispåse sa jag: ”Visa mig din godispåse och jag ska säga dig vem du är”. På vägen upp analyserade jag henne och sa att vi nog skulle kunna leka. När jag senare fick programledarjobb på Karlavagnen ville hon vara producent.

Hur ser din egen godispåse ut?

– Den är lika spretig som jag är. Jag skulle aldrig kunna ha bara söta gelégodisar, det måste var något riktigt jobbigt där i också, något hårt som skrapar upp tungan litegrann och som plötsligt lösgör salt pulver. Men jag vilar också med någon skumgodis.

Stina Wollter menar att det behövs lite balans i ”godispåsen”.

Är du i balans nu?

– Ni möter mig mitt i ett tillstånd där jag är ganska grundledsen. Dels över hur det ser ut i världen, men också familjegrejer. Bland annat att jag har en dement mamma. Demensvården skulle kunna vara både värdigare och roligare, men det kostar. Det är vidrigt att gå därifrån och bara grina. Jag önskar ibland att jag kunde stänga av mina känslor.

Stina Wollter berättar att hon försöker vara öppen med vad hon känner på Instagram, där hon har över 44 000 följare. Varje dag får hon flera mejl, allt från unga tjejer med självskadebeteende till 80-åriga kvinnor som berättar att de köpt sin första bikini. Det hela startade med att Stina Wollter började ”kroppstrotsa”. Efter att under hela livet ha känt sig fel och ful och försökt gömma sin kropp började hon göra tvärtom – visa den.

– Jag kände att jag måste börja ”practice what I preach”. Jag kan ju inte peppa och predika och samtidigt stå framför spegeln och känna självhat.

Men när hon i höstas lade ut en video på sig själv dansandes i baddräkt fick hon motta hat från annat håll. Filmen visades i ”Malou efter tio” och bloggare Katrin Zytomierska kommenterade den som ”något man skrattar åt”. Hon sa också att överviktiga människor är lata och oattraktiva.

– Jag kände mig otroligt sårbar och utsatt, men samtidigt möttes det upp av så mycket kärlek.

Mängder med människor lade ut videor på sig själva dansandes under hashtaggen #dansaforstina.

– Vi har lärt oss att vi ska ha komplex om det dallrar på kroppen, man ska inte stå och fladdra med armfettet, för då blir folk nervösa. Likriktningen och tempot vi har i samhället förstärker grova förenklingar och försök att göra tillvaron enklare. Det är förjävla stökigt och vi måste ordna det så att vi förstår det. Det är stökigt bara på det här bordet.

Hon börjar flytta runt bland tallrikar och glas för att visa sin poäng, säger att det gula ska hålla sig i det hörnet och skruvar till topparna på salt- och pepparkaren så att de står spikraka, för ”såna måste de vara”.

– Och så kommer det någon som ser ut såhär, säger hon och kletar en bit av chokladbollen på bordet. Det där är jag. Och så står de som är salt- och pepparkar och bara ”men va fan, så kan du inte se ut och vara, in med dig i mallen”.

Den turbulenta hösten har lett till att Stina Wollter har gjort konst av sig själv och sin kropp. Nyligen hade hon utställningen ”Det rör mig” i Uppsala. Bland annat fanns där en serie foton som hon kallar ”Stina in the guest room”. Fotona tog hon i ett litet källarrum på Kanarieöarna, där hon var för att vila upp sig. Hon satte på kamerans självutlösare och tog flera hundra bilder på när hon naken kastade sig åt olika håll i rummet och eftersträvade någon slags tyngdlöshet.

– Det blev en feministisk utställning om kroppen och utsatthet, men också om att våga kräva sin rätt att få vara trygg i den man är och i det rum vi rör oss.

Det kan hon själv vara nu, tack vare responsen hon fått.

– Om någon skulle ha sagt till mig för några år sedan att mitt inre landskap skulle kunna möbleras om tack vare vilt främmande människor, då hade jag sagt att de pratar skit. Men de har läkt mig, säger hon och fortsätter:

– Vi har fått veta att vi alltid kan bli lite bättre och lite snyggare, men då får vi inte tillgång till det fantastiska i att vara människa just här och nu. Jag försöker visa att jag är en fantastisk människa exakt just nu, som måste få finnas, dansa, låta och vara som jag är.

Vad betyder dans för dig?

– Jag älskar att dansa, men jag dansar ju inte koreograferat. För att dansa så måste man släppa taget och kontrollen, kroppen kommer att röra sig på olika sätt och man är sårbar och utsatt. För att kunna känna in musiken måste du öppna en liten lucka in till ditt inre. Kroppen lyssnar inåt och utåt samtidigt, det är ett fint tillstånd. Det räcker med att titta på #dansaforstina för att förstå att det finns en tröskel, men när vi väl har gått över den tröskeln har vi dansat upp en plats för oss själva – det är ett statement.