Kulturbärare

När Svensk Filmindustri skulle lägga ner biografen Reflexen i Kärrtorp i början av sjuttiotalet gick kulturkonsulenten Karin Markensten till bions chef. Själv satt hon ensam i en anonym källarlokal i Björkhagen och arbetade med de lokala kulturevenemangen i Hammarby, Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och i Enskede/Vantör. Kunde inte hon få sitta i Reflexens foajé, mitt på torget, i stället? Då skulle hon ju komma närmare några av de 66 000 invånare i de två områdena som hon hade i uppdrag att göra kulturprogram för!

Men utan att betala hyra, förstås – för de en krona per capita som hon hade i budget tillät inga ekonomiska excesser. Det fick hon, sa chefen, som också var villig att låna ut lokalen till publik kulturverksamhet. Karin Markensten rullade in en begagnad kontorsstol i sprucket skinn och ställde den intill skrivbordet. Sedan började Kärrtorpsborna strömma till.

– Jag höll på att bränna ut mig. Det kom in människor som ville prata hela dagarna, så jag fick ingenting gjort.

Hon bjöd in fria teatergrupper att spela sina pjäser på Reflexen och på torsdagar visades kvalitetskomedier i filmserien Skratta på torsdag.

– Det var kö över hela torget. Sf lät oss visa filmerna gratis, så vi tog pyttelite betalt. Huvudsaken var att folk kom – och möttes.

1974 fanns nio kulturkommittéer i Stockholms ytterstadsdelar och deras huvudsakliga uppgift var ”att skapa kontakt och gemenskap mellan människor”, i tätt samarbete med de lokala föreningarna. I ABC-staden – där det skulle finnas arbete, bostad och centrum för invånarna – spelade det lokala kultur- och föreningslivet en stor roll.

– Det var en viktig kombination mellan den här lokala förankringen som föreningarna hade och en professionell kulturstödjare, konstaterar Monica Dikanski, som började arbeta som kulturkonsulent i Hägersten 1977.

Intill henne sitter Bitte Jarl, också hon tidigare kulturkonsulent i Årsta-Enskede.

– Det fanns en befintlig struktur som vi kunde verka i, vilket inte skulle vara möjligt i dag. Sjuttio- och åttiotalen var verkligen en blomstringsperiod, det fanns en nationell kulturpolitik som saknade motstycke – särskilt under sjuttiotalet, säger Bitte Jarl.

Under ett år anordnade kulturkommittéerna drygt 2 000 programpunkter, varav föreningslivet stod för cirka 1 000. I de nio kommittéerna – som bland annat fanns i Järva, Farsta, Skärholmen och Västerort och var indelade efter församlingarna – arbetade i regel en ensam konsulent.

– Det var ett väldigt ensamt jobb så vi började snacka ihop oss och satte ihop turnéer där artister kunde besöka flera församlingar. Vilket också var bra för artisterna och författarna– vi kunde bara betala avtalsenliga minimiarvoden, men när de turnerade med samma program fick de ändå ihop en okej summa, säger Karin Markensten.

Monica Zetterlund, Bengt Hallberg, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors och Sonja Åkesson var bara några av de artister som dessa tre kvinnliga kulturkonsulenter bokade till samlingslokaler, bibliotek och hembygdsgårdar. Jazzpianisten Bengt Hallberg gav exempelvis en konsert i Gröndals församlingssal.

– Han spelade som en gud, minns Monica. Efter varje låt reste han sig upp för applåderna och knäppte knappen i sin kavaj. Sen, när han satte sig ner igen, knäppte han upp knappen. Han var väldigt artig och höll hårt på konventionerna.

– Det var en stor lyx att kunna genomföra såna arrangemang där folk faktiskt bodde. Vi hade också en serie med jazzmusiker som gästade de olika områdena. Men när Arne Domnérus spelade hos mig kom inte en kotte. Jag hade ingen aning om att det var landskamp på tv samma kväll. Han sa: ”Nästa gång får du nog kolla sporttablån”, skrattar Karin Markensten.