Lappkärrsberget

Det var nybyggt här när jag och min sambo Brigitte flyttade hit. Vi var de första hyresgästerna i ett av punkthusen, de kallas så för att de ser ut som fyrkantiga punkter uppifrån. På Professorsslingan 37, högst upp, bodde vi med hennes tvillingdöttrar och vår nyfödda son. Minns att jag hade snickrat en spjälsäng åt honom.

”Jag ville vara fri helt enkelt”

Jag studerade sociologi och statsvetenskap på universitetet. Först kom jag in på psykologlinjen men tackade nej. Det är inget fel på psykologi, men att bara vara psykolog, nej, jag ville vara fri helt enkelt.

I centrum finns fortfarande Lappis Ica kvar, men det som idag är pizzeria var då en restaurang där vi startade diskotek. Vi byggde högtalare och förstärkare och jag var discjockey. När man börjar spela en låt och ser alla börja dansa – det är en härlig syn.

Jag är intresserad av kultur. Min morbror var konstnär och han hänger bland annat på Moderna museet. Jag utövar konst själv ibland, teckning till exempel. I slutet av 60-talet gick jag också på en foto- och filmskola där Christer Strömholm var rektor.

Det där med film är speciellt, kanske är det därför jag ville vara med i filmen Nyfiken Blå, uppföljaren till Nyfiken Gul. Jag läste en annons och sen bar det iväg till Lill-Jansskogen, som ligger här i närheten, där de första scenerna spelades in. Där skulle jag spela bög och var inte nervös alls faktiskt, de andra skådespelarna hjälpte mig verkligen. Längs en väg hade de riggat upp räls och där kom transvestiter och bögar åkandes i bilar. Jag hade själv filmat en kortfilm, så något begrep jag ju, men så stora kameror hade jag inte sett i verkligheten. Vad Vilgot (Sjöman) klippte ihop av det vet jag inte, jag har faktiskt inte sett filmen, det har jag inte velat. Men det kanske jag kan göra nu.