Läsning som förändrar liv

Det står åtta svarta pärmar i bokhyllan. De innehåller säkert tusentalet anonymt besvarade enkäter från många hundra av Situation Sthlms försäljare genom åren. Den första pärmen är daterade 2009. De femtio korta citaten på månadens tidningsomslag är ordagrant hämtade ur de här enkäterna, och är svaren på frågorna ”Vad betyder det för dig att sälja Situation Sthlm?”, respektive ”Vad skulle du göra om du inte sålde Situation Sthlm?”

Arbetet med tidningsförsäljningen är det enda jobb många av säljarna har en möjlighet att få. Och att de säljer en tidning, en långsam och pågående berättelse om Stockholm som aldrig tar blicken från varför det står en hemlösa människa på gatan och säljer tidningen till dig, har också sin speciella betydelse för dem.

När man läser de här svaren kan det inte bli tydligare – det här är läsning som förändrar liv. För somliga är den förändringen också skillnaden mellan liv och död. De senaste åren har Situation Sthlms upplaga sjunkit. Vilket i slutändan, om det fortsätter, hotar tidningens långvariga existens och därmed också den livsvikta sysselsättning flera hundra hemlösa människor i Stockholm, och i de andra städer i Mälardalen med omnejd där tidningen säljs, har.

Som Cari Biström och Johnny Sjöblom. Som bor i ett tält någonstans utanför Stockholm och vaknar där varje morgon och gör sig klara för att ta sig in till redaktionen på Timmermansgatan 38 för att köpa tidningar. Du kan se deras, och några andra säljares, väg till jobbet och vidare till sina arbetsplatser i filmen som spelats in och börjar visas i sociala medier och andra kanaler, samtidigt som det här numret släpps 25 september.

Johnny Sjöblom är övertygad om att han skulle ägna sig åt kriminalitet om han inte hade tidningen att sälja. Cari Biström håller med.

– Ja, det hade nog blivit nån variant på det… tidningen har verkligen räddat mig, räddat oss. Otroligt mycket. Inte bara att den håller oss vid liv och att vi får en ekonomi – vi bor ju i tält, måste ha värmeljus och gasol och mat och såna saker. Det viktigaste är kanske människors bemötande. Man får livsglädje av det, det ger mig så mycket på olika sätt, värdighet.

Kjell Johansson tyckte det var tufft att sälja tidningen i början, var rädd att känna skam.

– Det är viktigt hur man uppfattas i nån annans blick. Det är viktigt att det inte känns som om folk ser ner på mig. Men jag upptäckte snabbt att folk inte ser mig som en tiggare utan som en säljare. När jag sen började skriva i tidningen blev det ännu lättare, då kom jag över ytterligare en tröskel. Då släppte allting.

Tidningen fyller även en viktigt social funktion för honom.

– Det är inte så lätt för en tandlös, före detta missbrukare att träffa nya kompisar, det finns inget forum för det… det har blivit en länk till att tala med och träffa vanligt folk på ett naturligt sätt. Jag vill så mycket som möjligt komma bort från det liv jag levt, så det har varit viktigt att träffa folk på det sättet, en jätteviktig social kontakt.

Att sälja tidningen har också inneburit att han känner att han kunnat bidra till att överbrygga klyftan mellan ”vanliga människor och hemlösa människor”.

– Jag har skrivit om det i tidningen också – att det inte är så stor skillnad på människor egentligen, vi har bara olika sätt att hantera livet på. Alla människor har smärtsamma upplevelser att hantera, jag valde att fly genom droger, andra flyr på andra sätt. Men man måste ta tag i saker till slut om man vill bli hel. Det går inte att fly från livet i längden.

– Tidningen har visat att vi också är människor, men i en tuff och utsatt situation som bostadslösa – festen är ju slut sen länge. Det handlar ju inte om att man inte orkar anpassa sig, att man är slapp och inte ”tar sig i kragen”. Folk förstår att det är verkliga problem. Jag har ju använt tidningen till att berätta om det.

Han håller sig också borta från kriminalitet.

– Jag var tvungen att va kriminell på grund av missbruket, men jag tänker inte kriminellt. Men är jag pank och hungrig och bostadslös så börjar jag ju tänka kriminellt. Men tack var tidningen behöver jag inte ens fundera på det.

Ann Malmberg bor i dag i en träningslägenhet. I filmen ser man henne stänga dörren och ta sig mot redaktionen, och det är hennes röst man hör i speakertexten till filmen.

– Arbetet med tidningsförsäljningen har varit jätteviktig för min nykterhet. Annars hade man ju haft hela dagarna… det blir jättetråkigt till slut. Jag har ju skapat nya relationer och kontakter med människor. Det stärker mig, jag ser att jag fungerar utan alkohol.

I början var det svårt. Hon kände sig jätteblyg med tidningen, vågade knappt titta på människorna som passerade när hon stod med tidningarna på sin plats.

– Jag känner att jag växer som människa hela tiden. Jag är inte så blyg, vågar prata, har blivit mycket mera framåt och social, kan le åt folk. Jag har gått en behandling mot mitt alkoholmissbruk, jag vågar öppna upp och prata om det. Förr var det så skamligt. Nu har jag en lång nykterhet och kan berätta om det om nån undrar. Jag tror mina kunder förstår att jag kämpat mig till det jag har nu, att saker går att förändra. De som frågar svarar jag ärligt.

Hon är ganska säker på att om hon bara gått hemma utan sysselsättning hade ”det nog kraschat och jag blivit vräkt igen, och hemlös”.

– Det har ju varit såna perioder tidigare att jag varit på behandling, fått en lägenhet och sen druckit och blivit av med den. Jag har fått kämpa lite med blygheten och med rutiner. Jag kämpade för att det kändes viktigt. Men det tog lång tid innan jag vågade berätta för mina barn att jag sålde tidningen, var rädd för hur de skulle ta det. Men de har bara stöttat, tycker det är bra att jag gör nåt. Jag har jättebra kontakt med barnen nu, de litar fullt och fast på mig. De vet vad jag gör på dagarna.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #265