Lee Spångberg är tidig till intervjun, sitter på trappan till Högalidskyrkan en kvart före avtalad tid. När han inte lever längre ska han kremeras och sedan placeras just i Högalidskyrkans kolumbarium. Han har formulerat det så i sitt testamente och informerat de anhöriga.

– Grabben har en kopia också, så han vet. Titta här. Han reser sig upp, visar på några av namnen som står ingraverade i valvet till den högra kyrkporten av de tre, den med Omegatecknet ovanför.

– Kolla här: Olaus Petri. Och Swedenborg, jag älskar Swedenborg. Jag kan allt om den här kyrkan, har hållit föreläsningar både där inne och på kullen på andra sidan. Det gäller att kunna tyda tecknen, det är så mycket tecken i teglet, så mycket symbolik som Nathan Söderblom – han var biskop då – ville ha dit och bad arkitekten Ivar Tengbom att inkludera. Men de blev osams sen. – Tengboms aska är gravsatt i en pelare inne i kyrkan.

När han fotograferas i parken på andra sidan Högalidskyrkan pekar han på några vridna metallstag som sticker upp ur berget.

– Det låg en fabrik här. Och en kvarn. Kolla här. Han går några steg bort mellan några buskar. Pekar ner mot en stenhäll. – Det är jag som målat dit ordet Pipbruksgränd, men det andra som står där, det som ser ut som en vapensköld och årtalet och ordet, har jag bara fyllt i, det var inhugget i stenen. Det är ju för fan kulturminnen.

Han berättar sedan att det hittades lådor med kritpipor under utgrävningen av Slussen i samband med renoveringen nu, de finns hos Stadsarkivet.

– Piphusgränd gick ända ner till Heleneborgs malmgård.

Vi går tillbaka upp mot kyrkan, blir stående på motsatta sidan av den, vid hörnstenen med arkitekt Tengboms namn. Lee Spångberg – han beskriver sig själv som troende pietist – berättar om tanken bakom kyrkan. Att det i arkitekt Ivar Tengboms anteckningar stod formulerat att kyrkan till liknelse är en kropp, med ”tvenne armar mot himlen”.

– Så tornen är två armar som sträcker sig mot himlen. Man måste tänka sig in i situationen att när man går in i kyrkan så går man in i sig själv.

”Jag är jävligt observant på människor på gatan”

– Då har vi Ola Petri-tornet i söder, Ansgarstornet i norr. Ni ser fönsterrutan på södra sidan där, det där avlånga fönstret där? Det är öppet, ljuset kommer in därifrån för att solen står högst i söder. På norra sidan har de murat igen, det är för att ondskan kommer från norr. Fantastiskt.

Han har alltid älskat kyrkor, redan i tidig ålder gillade han hur de såg ut. Vackra. Stora. Symbolburna. Och det finns en mängd kyrkor i Stockholm att intressera sig för.

– Jag gillade själva mystiken med dem, jag var fascinerad av dem som platser och byggnader, och av döden. Det är jag fortfarande. Av hur allt är.

När gjorde du Högalidskyrkan - tatueringen på höger överarm?

– Typ två år sen. Han som gjorde den är en gammal graffitimålare, Tobbe Brandman från Östberga, men han har gått i pension nu. Vi jobbade ihop på Stiftelsen På rätt väg ute i Bagarmossen.

– Han började tatuera för några år sen. Jag fick en vision, var med en polare på att café, han ritade upp den, jag bad att få se skissen: ”Den ska jag ha”.

Han drar upp tröjärmen en bit till. Ovanför kyrkan är det tatuerat orden ”Read The Streets”.

– Den frasen har hängt med ett tag.

”Man måste ha en grej att hänga upp livet på. Det här är min.”

Lee Spångberg viker upp brättet på sin solhatt och berättar att han har en hel bokhylla hemma ful med Stockholmslitteratur. Och han går till Kungliga biblioteket och Stadsmuseet och Stadsarkivet för att leta fakta och lära sig mer om Stockholm. Inte bara för instagraminläggens skull.

– Man måste ha en grej att hänga upp livet på. Det här är min grej.

Han berättar om ett samtal med sin farmor för många år sedan, hur hon berättade om sina bröder.

– Om hur det var att leva då, de växte upp på Ringvägen. Och sen berättade hon om sin pappa som målade båtar på Djurgårdsvarvet. Då är vi ju i mitten av artonhundratalet, och jag kände bara ”wow, nu är vi i varvet nere på Djurgården”. Då gick jag ner dit och kollade.

Frasen read the streets kom till honom under en resa i Australien 1997.

– Jag vill inte gå in på det för mycket, men jag bara fattar där att det är min mission, det är vad det handlar om – att läsa av människor på gatan, hur de beter sig och vad de gör. Så jag är jävligt observant på människor på gatan. Och se på stan.

Han slutade måla graffitti i början av 1990-talet – under signaturen Brain var han en känd graffitimålare i Stockholm på 1980- och 90-talet – men fortsatte måla lite tavlor, bland annat några tavlor med frasen read the streets som han gjorde ”typ 1997”.

– När jag startade instagramkontot 2019 var det givet att det skulle heta readthestreets. Det började med att han la upp en massa bilder på målningar han gjort men började tröttna på det, det hände ingenting med kontot.

– Sen började jag – jag är inte så high tech, har ju bara haft gamla telefoner – göra några filmer rätt snabbt om nånting, minns inte exakt nu i dag, och då började jag få följare. Plus att andra med många följare – en del kända rappare, till exempel – snackade om mitt konto och det gav följare.

I dag följer över trettio tusen personer @readthestreets, med sina synnerligen morgontidiga uppdateringar om någon liten Stockholmsdetalj, historisk eller dagsaktuell.

– I morse var jag uppe vid tre, gick ner och tog ett dopp i Tanto. Då är jag ensam där, men på helgerna är det fortfarande fest när jag kommer ner så tidigt.

Vilka följer ditt konto?

– Folk som är intresserade av historia. Jag märker att jag har väldigt många äldre som inte själva kan ta sig ut. Och många som bott i Stockholm, som har hemlängtan – ”fan, du gick förbi porten där jag bodde förr”.