Lappen ett vanligt vitt A4, fastsatt längst till höger på bänken med en häftklammer i varje hörn – det låg regn i luften, papperet bulkade sig lätt, runt två av klamrarna började små sprickor att synas i papperet. Men det var fortfarande slätt och texten gick att läsa utan problem. På lappen stod skrivet, med vad jag bedömde som en tonårsflicka/ung vuxen kvinnas lite oskyldiga och förväntansfulla bokstäver i blå kulspets: ”Hej Ahmed. Jag kan inte möta dig i dag, måste åka hem tidigare. Reser bort sen, hemma 13 april igen. Ses 14 april klockan 4 här? Linn”.

Det var ett litet rött hjärta målat under namnet Ahmed och ovanför det två mindre besudlingar av den röda färgen – svårt att avgöra om det var två mindre hjärtan som flutit ut av fukten eller om det kanske kommit till när lappen varit rullad eller vikt eller fraktats. ETA om cirka en och en halv vecka. Jag bockade undan tiden i almanackan. Fick bilden mailad till mig och sparade den både på datorn och i telefonen.

Vi passerade bänken några dagar senare. Lappen borta. Jag tittade runt bänken men den låg inte bortriven, hoprullad och kastad någonstans i närheten av bänken. De fyra häftklamrarna satt kvar i de två gråbruna, lätt väderbitna grova sittplankor. Under den övre vänstra klammern en liten skärva papper kvar. Dagarna gick. Vi talade om lappen, undrade över den, räknade dagar, förbryllades av det så oerhört analoga kommunikationssättet, hur det liksom inte rimmade med den grafologiska åldersprofilen. Vilka är de? Varför kommunicerar de så här med varandra? Vem av dem har valt att det ska ske så? Är det första lappen hon skriver till honom?

Dagarna gick. Väderprognosen för torsdagen 14 april var både brittisk och östtysk till sin natur – ett lågfrekvent, onödigt regn som drisslade ner från en Leipzig-grå och instängande himmel från precis ovan hustaken. Jag tog 2: ans buss. Hade god tidsmarginal. Klev av hållplatsen Sofia skola. Stod sedan och hökade utanför porten vid sunkhaket bredvid ljusstöperiet och lyssnade på ”Man from Molise” från Pino Palladino och Blake Mills skiva Notes with Attachments.

Jag noterade allt och alla som rörde sig upp eller nerför gatan, som kom Hedbergs trappa ner och svängde upp, bilarna som parkerade eller vände vid bygget, folk som kom från skolgården eller klev av bussen och tog ut riktningen. Sofia slog fyra slag. Ingen vid bänken. Ingen på väg till den. Ingen som stod en bit ifrån och höll den under uppsikt. Jag väntade. Klockan gick. Människor passerade. Stod kvar till tjugo över. Såg bussen svänga upp borta vid bygget. Regnet drisslade på. Leipzighimlen sänkte sig allt närmre. Jag drog upp dragkedjan. Hängde ryggsäcken över ena skuldran, klev bort från porten och tog mig an aprilvädret. Så tyvärr. Om Linn och Ahmed intet nytt.