Liv till varje pris

Det är bråda dagar för regissören Sanna Lenken. Sedan hennes första långfilm Min lilla syster blev klar i början av året har filmfestivalerna avlöst varandra. Filmen tilldelades det prestigefyllda priset Kristallbjörnen i sektionen Generation Kplus vid Berlins filmfestival i februari och har, eller ska, visas på filmfestivaler i bland annat Kanada, Sydkorea, Iran och Holland. Och så är hon årets Bo Widerberg-stipendiat – en utmärkelse som hon precis tagit emot vid Lilla Filmfestivalen i Båstad när Situation Sthlm träffar henne. Stipendiet delas årligen ut till en regissör som verkar i Bo Widerbergs anda och i Sannas fall lyder motiveringen: ”Med sin unika känsla för filmens möjligheter att finna nya vägar in i problematiska ämnen är Sanna Lenken på väg att bli en av Sveriges mest intressanta filmare. […]”

– Jag drömde först om att bli skådespelare och då var Thommy Berggren en förebild. Men vid 25 bestämde jag mig för att bli regissör istället och då var Bo Widerberg en stor inspirationskälla. Jag sökte till en filmskola i Danmark där läraren visade alla hans filmer, däribland Barnvagnen, på VHS. Jag har anammat Widerbergs uttryck ”liv till varje pris” i mitt arbete. Hans filmer finns i mig, jag strävar efter en intimitet när jag skriver och regisserar. Mitt mål är att mina filmer ska stanna hos folk, långt efter att de sett dem.

”Jag ville gestalta en problematik som många lever med”

Hon beskriver det, delvis, som att en cirkel slutits.

– Man kan säga att det började med Bo Widerberg. Och nu, mer än tio år senare, är min första långfilm klar. Och så ringer de från Båstad och berättar att jag fått stipendiet.

Sanna Lenken beskriver sin väg in i regin som sökande. Det har tagit tid att hitta fram till vad hon vill berätta, hur det ska berättas och i vilken form. 2014 nominerades hon till en Guldbagge för sin kortfilm Äta lunch, en film som utspelar sig på en ätstörningsklinik – där de intagna tvingas äta lunch på tid. Kortfilmen är inspirerad av en verklig händelse.

– Jag fick den historien berättad för mig när jag researchade inför Min lilla syster och när jag insåg att den inte skulle få plats i min långfilm, så valde jag att göra en kortfilm om det. Att tvingas äta lunch på tid i grupp när man är sjuk, är så absurt, säger hon och tillägger:

– Jag upplever att det är lite symptomatiskt för hur samhälle och institutioner behandlar ätstörningsproblematik. Att man är väldigt fokuserad på hur man ska göra unga friska igen, men inte så intresserade av att av att arbeta förebyggande genom att söka roten till att så många unga, särskilt flickor – men även pojkar – blir sjuka. Om jag ska hårddra mitt resonemang så anser jag att det beror på snevridna könsroller och ideal. Ett förtryck av inte minst unga kvinnor, som inte får vara fria människor i sin egen rätt.

Min lilla syster snuddar vid tematiken i att Äta lunch. Men filmen är också ett drama om systerskap, i bredare mening. I centrum för berättelsen står Stella (Rebecka Josephson), en flicka på väg in i puberteten, som bär sin glittrande konståkningsjacka som en rustning. Hon ser upp till sin några år äldre storasyster Katja (Amy Deasismont), konståkningsklubbens stjärna, tillika den som får det mesta av familjens uppmärksamhet. Men Katja har också en hemlighet, som Stella – som är den som står henne närmast – stegvis blir medveten om. Och som sätter deras syskonkärlek på prov.

– Det finns så många filmer som beskriver missbruksproblematik, särskilt när det kommer till alkohol och droger. Men ätstörning är ju också en form av missbruk, en sjukdom som det finns få spelfilmer om. Jag ville gestalta en problematik som många lever med och som påverkar många familjer. Skammen och manipulationen som missbruket inrymmer, hur ful och elak sjukdomen kan vara, säger Sanna Lenken, som själv insjuknade i tonåren.

Under arbetet med filmen har hon använt sig av en referensgrupp bestående av familjer med liknande erfarenheter som de filmen beskriver. Hon beskriver referensgruppen som ”medskapare av filmen”. Skådespelarensemblen består av en mix mellan amatörer och etablerade skådespelare. Systrarna spelas av två långfilmsdebutanter – Rebecka Josephson och Amy ”Diamond” Deasismont.

– Vi letade länge efter de två rollerna. Rebecka och Amy var de som kunde bära rollerna bäst och som vågade öppna upp fullständigt. De flesta har kanske redan en bild av Amy Diamond som den perfekta, alltid glada tjejen, när de sätter sig i biosalongen. Vi leker lite med den bilden.