Att acceptera villkoren och spela sin giv med de kort som delats, att hålla med och spjärna emot och värdera varje steg för vad det är, att ta ut sin egen riktning och dröja med klacken i asfalten precis så länge som krävs för att komma rätt. Jag har åkt vägarna ut, sett raderna av hus, och raderna av hus bakom dem, sett de upplysta fönstren, natthimlen över och hört vintergatans susande bakom stjärnorna medan hjulen rullat mil efter mil. Det är stort här. Vidsträckt. Människor och höghus och liv och öden och drömmar och längtan som bara pågår, på båda sidor allfartsvägen – på väg därifrån som ett långsamt farväl, på väg dit som en första hälsning på ett snabbare språk.

Då och då hör jag bruset från trafiken utanför, det liksom slinker in över innergården här genom öppningen mellan husen ut mot den intilliggande, anslutande gatan, och sipprar in genom springorna. Grannen mittemot hängde just ut en vit skjorta på vädring på sin balkong. Om sju minuter slår kyrkklockan borta i parken elva slag. Telefonen på laddning. Av tjugoåtta lägenheter i huset mittemot är det någon form av belysning påslagen i elva av dem. Från tre av dem kan man se det sliriga ljuset från en tv-apparat som då och då studsar mot innertaket. På tre av balkongerna är belysning tänd, två med vanliga lampor, en med kulörta lyktor fästa i övre delen av räcket.

Någonting får vinden att prassla i byarna, kanske är det träden på innergården bredvid. Eller presenningen på byggställningen i motsatta hörnet av kvarteret, det pågår någon form av renovering där men är lite oklart vad det rör sig om för typ av byggnadsarbete. Måsarna tysta nu. Ett milt skratt färdas från någon av de angränsande gårdarna, det är tunt och sprött när det når hit. En motorcykel ryter förbi. Någon ropar ”Sommartider, hej hej sommartider” borta vid parken och det tar en stund innan jag inser att den vagt flämtande ljuspunkt jag funderat över en stund är glöden från en tänd cigarett på en mörklagd balkong.

Det sägs att vissa städer i världen är vackrast att lämna per båt. Minns inte vilka, dock. Att köra bil in mot Stockholm mitt i natten söderifrån är en i mitt tycke alldeles utmärkt ankringspunkt. Lite skog efter Södertäljebron, sedan börjar det. En dörr öppnas. Någon rullar en cykel nedför några trappsteg och låser sedan fast den i ett cykelställ utmed en låg mur. Städgata torsdagar. När jag gick över kyrkogården på väg till redaktionen och passerade Cornelis grav kom jag att tänka på Sonja och Siv och försökte komma ihåg vem av dem som var krånglig, och vem som var grön. Det låg färska blommor på en av gravarna en bit bort. Uppe från Högbergsgatan kom tre unga flickor gående i bredd och hade telefonen på högtalare så de alla tre kunde talamed personen i luren och det beslutades att ”ses vid trappan första rasten, Vivi vet var det går att köpa cigg”. Man är sitt kvarter.