Mellan skratten

Vi ringer om varandra några gånger. Leif Andrée svarar sedan på ett textmeddelande att föreslagen tid och vecka fungerar att ses för intervju, men att han ringer mig senare för att reda ut detaljerna. Men inget samtal kommer. Dagen efter hörs vi snabbt, han väntar ett annat samtal och måste lägga på, men hinner berätta att han håller på med bouppteckningen efter sin biologiska pappa som avlidit 31 oktober och att det är advokaten som ska ringa tillbaka. Vi lägger på. Dagen efter hörs vi igen. Leif Andrée är märkbart bedrövad och ledsen.

– Min biologiska farsa, han som såg till att jag blev fosterhemsplacerad när han åkte in i fängelse när jag var tre år och morsan bröt ihop, han har gjort mig så gott som arvslös.

Advokaten som ringde tillbaka strax efter att vi la på dagen innan har konstaterat att hans biologiska pappa, via olika manövrar med gåvobrev och undantag och enskild egendom och de legala möjligheter som finns, lyckats exkludera sitt särkullsbarn Leif och hans barn från testamentet.

– Nu känner jag mig ännu mer oönskad av honom än vad jag gjort hela livet. Han har ju kallat mig ungjävel och allt möjligt. Leif Andrée skakar på huvudet, locken i luggen rör sig lite och den där välsnidade rynkan i pannan – den liknar konturen av kartmärket för kraftled – blir aningen mer
markerad, när han lutar sig fram på armbågarna på bordet. Och berättar att 1 november 1988 klockan nio på kvällen ringde hans biologiska pappa hem till honom

– Leif Andrée har ett synnerligen precist detaljminne för klockslag, år, dagar och tider, kläder, dofter, färger: ”allt sånt fastnar av nån anledning” – och berättade att han skulle stämma honom och hans mamma på underhållsbidraget.

– Jag var inte hans son, påstod han: ”Du är inte min son, du är Arne Pjattens son”. Men då började jag garva, för jag kom ihåg Arne Pjatten, morsan umgicks med honom på sjuttiotalet. Det var farsans kumpan, en Preludinlangare. Jag sa: ”Kunde du inte skyllt på nån bättre, han är 1.62, har hårfästet precis över ögonbrynen och är swingpjatt”. Han var en farlig jävel, kriminell med pistol. Farsan la ner det där sen.

Det här med arvet har ätit på honom, han har inte sovit särskilt bra senaste tiden, han vaknar och tänker på det.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #269