Det är morgon i Santa Monica i Kalifornien. Regissör Mikael Håfström har sitt kontor där och klickar sig in i väntrummet på Zoom två minuter innan almanackan larmar om uppkoppling. Han ska jobba där några veckor nu innan han åker tillbaka till Stockholm i samband med premiären 19 januari på filmen Stockholm Bloodbath. Det har nyligen varit manusstrejk i USA så mycket har legat nere, men nu är strejken över och det börjar bli dags för honom att träffa studior och producenter och börja nysta igen i olika idétrådar till kommande filmprojekt.

Stockholm Bloodbath blev nyligen helt klar i alla sina tekniska detaljer och har inte, vilket annars kan vara brukligt för en internationell film på engelska innan en Sverigepremiär, visats på några utvalda filmfestivaler runt om i världen. Men förutom några distributörer har inte filmen setts av någon.

– Det är alltid speciellt när nånting är färdigt. Jag är redan på väg in i andra grejer. Man lägger nånting bakom sig. Det är intensivt jobb medan man håller på och sen när man är klar så tittar man framåt snarare än bakåt.

Blev filmen som du tänkt dig, nådde ni dit ni siktade?

– Det är inga filmer som blir som man hade tänkt sig, på gott och ont. Men jag är väldigt nöjd med filmen. Den letade sig fram till att bli nånting som jag tror alla vi som jobbat med den känner oss stolta över.

Filmen är knappt två och en halv timma lång. Med två kvinnliga hjältar – Freja, spelad av Alba August och Anne, spelad av Sophie Cookson – och allehanda skurkar och missdådare av skiftande rang, från kyrko till kungahus, som sätter skeenden i rullning som får människor att avrättas och ett land att så småningom ta en lite annan riktning.

– Väldigt mycket av det som hände i filmen hände i verkligheten – hela det politiska spelet, hela upprinnelsen till blodbadet, festandet. Och den här rättegången som Gustav Trolle spelade en stor och avgörande roll i. Filmen bygger ju på vad man vet de facto hände.