Min Plats #260

När jag började sälja tidningen stod jag nervös i ett hörn och darrade och tänkte: det här går aldrig. Men det gjorde det och det gick bättre och bättre, man får självförtroende. Jag har fått mycket törnar i livet, misshandelskarlar och sånt där skit, så jag drar mig undan och har få vänner. Det har hjälpt mig mycket att folk stannar till och pratar med mig om allt möjligt. Här på Cityterminalen och Centralen finns ju alla – krokiga tanter med reumatism, unga tjejer med helande stenar, män med portfölj och fina kavajer, vakter och poliser, unga som gamla, och alla som väntar på någon. På somrarna är det mycket utländska turister. De frågar mig om när tågen går och var de ska. Jag är dålig på gatunamn, men sevärdheter kan jag peka ut. Jag blir lite av en allt-i-allo. Pengarna går till mat för mig och katten.

Jag håller på med skuldsanering. I Nynäshamn har jag fått lägenhet via bostadskön, faktiskt i porten bredvid där jag hade mitt allra första kontrakt. Jag flyttade hemifrån när jag gick ut nian, för att jobba som barnflicka. Jag var skoltrött och mådde inte bra hemma. Man skulle inte vara flicka i min
familj. Min mormor tyckte att det var ett elände att jag var en flicka och hon styrde och ställde mycket. Vi slöt fred när hon gick bort, vilket var skönt.
Jag blev sexuellt utnyttjad också, inte av mamma och pappa, men jag kunde inte vara kvar hemma. Det tog många år, och med rätt psykolog, för att fatta det. Jag tror att det är en orsak till att jag började ta heroin, men mest för att jag var oönskad. Jag slutade med heroinet 22 augusti 1982.

Jag har en hat-kärlek till den här stan. Den är vacker och jag älskar den, samtidigt har jag dåliga minnen överallt. Men mot alla odds mår jag bra nu. Jag försöker må bra.