Min Plats #269

Det är sista kåken i slutet av vägen. Från början var den vit, men trädgården ser ungefär likadan ut. Gamla äppel- och körsbärsträd och altanen som vi fikade på om somrarna. På den tiden gick det kor i hagen här bredvid. En gång smet en av korna, kom in på vår tomt och skrämde morfar som sov i en hammock. Som ung var morfar byggarbetare, men när jag flyttade in hos dem var han pensionär, han var född 1897. Mormor jobbade i en skolbespisning. Hon brukade köra mig till dagmamman på sin röda lilla moppe med en barnsadel bak. En gång körde vi omkull på isen på Enköpingsvägen. När hon senare tog av sig den gröna filthatten, det var ju modernt med hatt då, så var den alldeles blodig. Men det gick bra.

Jag hade en kompis i en av kåkarna, Henrik hette han. Det var inga andra, förutom Ann-Kristin hos dagmamman. Jag var ganska ensam som barn tror jag, men det var inget jag var ledsen över, jag var van vid det. Jag umgicks mest med mormor och moster. Och vår hund Kickan, en jättesnäll gråhårig spets. Jag flyttade till dem när jag var drygt ett år. Vad jag fått berättat för mig så blev mamma dålig i nerverna och hade epilepsi. Hon tog mycket tabletter och hittades medvetslös. Mormor ville inte att jag skulle hamna på fosterhem och sa: ”vi tar hand om jäntan”.

Mamma dog när hon var 60, cancern som tog henne. Vi hade haft ganska dålig kontakt, det var så mycket konflikter. Pappa har jag aldrig träffat. När jag var 20 år knackade polisen på dörren och berättade att han hittats död. Hans organ var dåliga, han söp ihjäl sig. Han efterlämnade 52 000 kronor som jag köpte min första lägenhet för. Men jag var nog mest här i huset i alla fall. Jag hade ändå en jättefin uppväxt hos mormor och morfar, det måste jag säga.