Min Plats #271

Här på Skinnarviksberget har jag legat och svajat många gånger. Vi låg i groparna i berget och drack vin innan vi gick på Turbin, Docklands eller utomhusfester. Jag tycker om ambient. Musiken tar med mig på en mental resa där det inte behövs ord, den kan nästan försätta en i trans.

Jag var 23-24 när jag var här som mest. Jag hade en son som var mycket med min pappa. Pappa hade missat min barndom, jobbat borta på veckorna, drack mycket och det blev skilsmässa. Senare försökte han ta igen det med min son. Han blev en möjliggörare för mig att festa mycket och jag hade svårt att sätta gränser. Det går inte ha en fot i festarträsket och en i föräldraskapet. Men det förstod jag inte då och petade i mig festdroger. Vi tog syra som om det vore en tablettask godis. Så var det ända tills de allvarliga konsekvenserna kom. Du öppnade upp en värld som inte riktigt fanns och när den sen stängdes blev inget roligt. Man klarade inte skiftningarna, det tog knäcken på många. Några lever inte i dag, de har tagit sina liv.

Det jag ändå minns härifrån var mysiga samtal och mycket kärlek. Särskilt tänker jag på Peter som jag var kär i. Det höll inte för jag kämpade med mitt. In och ut för att bli clean. In och ut för att få ett boende. In och ut för att ta hand om grabben.

Det händer att jag i dag har picknick på Skinnarviksberget. Ibland sitter jag här och tecknar. Jag kommer från en konstnärsfamilj. Jag brukar teckna miljön, men den kan vara lite påhittad, jag tar ut svängarna. Bredvid berget har vi ”The Orb-tornet”. The Orb är legender inom ambientmusik och på ett skivomslag finns ett torn som är så likt det här. Och kolla vad vackert det är med Stadshuset och skuggan som går rakt ner i vattnet. Otroligt.