Min plats #292

Jag har bott på Sankt Paulsgatan i nästan 30 år. Tanto är den viktigaste platsen i området, förutom Mariaberget, som jag går till om jag är dålig eller har själaångest. Det finns luft här. Naturen mitt i stan. Och det finns urberg, kolla här vilken otrolig plats – det ser vilt ut fortfarande. Jag är en bergman. Jag är österrikare, kommer från Salzburg. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en 2 400 meters bergkam när luften var ren. Där uppe såg man ända bort till italienska Alperna.

Jag och min nu avlidna fru brukade gå till Tanto när hon var mycket sjuk, när hennes alzheimers blev värre och värre. Hennes metadonmottagning 44:an ligger här i närheten. Jag vårdade min fru själv i sex-sju år innan man erkände att hon hade alzheimers. Då flyttade hon till ett hem och man lovade att jag kunde komma och sova hos henne, att hon kunde sova hos mig, vi kunde ta promenader när vi ville – allt var lögn. Och jag får ingen efterlevnadspension. Jag var gift med henne i 38 år.

Hon dog i somras och jag har inte haft tid att sörja riktigt. Men i Tanto hade vi fina upplevelser. Vi plockade blommor, en här och där. Vandrade runt, tittade på hundarna, badade och samlade färgstenar. Vi var stensamlare. Trädens rötter driver upp de fina stenarna.

Jag samlar här nu också. Jag knackar, slipar och putsar dem och gör ringar och amuletter. Jag ger bort i present och på 90-talet sålde jag. Nu har jag så mycket råmaterial! Jag har hållit på med det i 30 år. Men det var när jag som 17-åring reste till Indien för första gången som jag blev betuttad i fina stenar. Då blev jag torsk så att säga. Jag har rest mycket och har stenar från olika platser. Den finaste jag har hittat i Tanto är en blå kalcit. På sommaren glittrar den.