Min plats #296
Pappa var en riktig bajare. När jag var fyra-fem år skrev han in mig i Bajens medlemsklubb. Jag visste knappt vad en fotboll var när jag började få medlemstidningen på posten. Det här var pappas ställe. Här träffas bajare på julafton, men tyvärr har jag ofta jobbat då. Jag serverade öl till dem i stället, har jobbat på många Söderkrogar. Nu bor jag runt hörnan på boendet Monumentet. Jag sätter mig ofta en stund på en bänk i närheten för att få lugn och ro och samla kraft.
Min pappa hade en flamma en gång, Kerstin heter hon, som bodde nere på Ringvägen. Jag var tonåring då. När jag var över 20 år hade de gjort slut men jag och min son bodde hos henne i omgångar. Hon var en sån där riktig klippa, en pärla. Hon ställde alltid upp. Vi har behållit kontakten. Pappa dog 2014 av Korsakoffs sjukdom, allvarlig alkoholskada. De sista tolv åren var han på ett vårdhem i Regnsjö. Socialen sa att de inte hade några vårdplatser i Stockholm och skickade honom långt åt helvete. Pappa var byggnadsarbetare hela sitt liv, men på slutet var det det där han fick. Jag ville hålla i begravningen och få ett avslut, men jag blev misshandlad och låg på intensiven. Därför är vi vid Nacka Skoglund-statyn, för att jag vill hedra pappa.
På hans gravsten brukar det sitta en Bajenhalsduk om vintern. När sonen var liten gick vi på matcher tillsammans. Vi satt på familjeläktaren, pappa tyckte att det var för stökigt för barnbarnet på den andra. Bajen betyder jättemycket för mig eftersom det har gått i arv till sonen. Jag är enormt stolt över min son, han är en självgående vuxen man i dag. Ibland går han och jag och tittar på nån match. Det är jätteroligt. Traditionen går vidare. Jag vet att pappa skulle bli glad av att se oss båda där.
